Morgonpigg alltså?
– Mja, just vid kvart över fyra ska man inte ta några avgörande beslut, så kan vi väl säga. Men så fort jag får frukost blir allt betydligt ljusare. Ett par dagar i veckan går jag dessutom inte upp förrän 06.45.
Rena sovmorgonen. Men med simsporten följer åtskilliga träningstimmar och för att hinna med alla meter i bassängen måste dygnets timmar nyttjas väl.
Niklas är förstås van. Han dök i bassängen för första gången i 7-årsåldern och har på sätt och vis inte lämnat den sedan dess. Den egna karriären rymmer landslagsuppdrag i såväl ungdoms- junior- och senioråldern och kulminerade med kortbane-EM i Tyskland 1996.
Niklas simmade 50 och 100 meter frisim men tog sig inte till final. Största chansen fanns i lagkapp.
– Men vi åkte på tjuvstart.
EM i Israel har nyligen avslutats. Vad har hänt på 19 år?
– Mycket. Nivån och bredden är större, både nationellt och internationellt. Tekniken har förnyats, jag påstår inte att simmarna tränar mindre nu, men innehållet i varje träningstimme är bättre.
1998 bytte Niklas Linköping mot Hawaii. Han fick stipendium och åkte över för att träna och studera idrottsvetenskap under sex år.
– Med tanke på ämnesvalet så visste jag nog att det skulle bli en tränarkarriär på något sätt, även om det inte nödvändigtvis var inom simningen. Men på slutet av stipendietiden började jag hjälpa till lite vid bassängkanten och jag kände ganska snart att jag var rätt bra på att lära ut.
2003 återvände Niklas till Östergötland och Lass och hoppade in som tränare i grupper med yngre simmare. Kort efter upplevde klubben en turbulent tid på tränarsidan.
– Omständigheterna gjorde att jag fick gå in som huvudtränare. Det var inte en optimal situation, men det gick.
Två år senare kom ett erbjudande om ett tränaruppdrag i Jönköping och familjen flyttade till Vätterns södra spets.
– Det blev åtta bra år där och vi trivdes jättefint. Men så frågade Lass efter mina tjänster igen och då fick familjesituationen avgöra. Om det var någon gång vi skulle flytta hem så var det då, innan barnen började skolan.
Klubben stod inför lite av en nystart med flera intressanta simmare i träning, bland andra kusinerna Oscar och Wilma Ekström och Pontus Palmqvist.
– Jag såg det som en utmaning. Jag har ju ett stort Lass-hjärta så det är klart att det kändes spännande.
Nu ligger utmaningen i att få fram nya talanger. Rekryteringen sker från simskolan och det gäller för klubben att fånga upp ungdomar som ser simningen som en idrott och inte bara en livförsäkring.
– Vi måste få dem att hänga i. En simmarens karriär går ofta spikrakt uppåt för att sedan plana ut. Det är då vi måste få dem att orka fortsätta. Allt för många slutar i för tidig ålder. I det fallet tror jag dock att Lars Frölander har blivit något av en inspiratör. Han är 41 år och fortfarande med i den svenska toppen. Han visar att det är kul att tävla länge. När det kommer till simning gäller det ju dessutom att man älskar sin sport för vi kvitterar inte direkt ut några hockeylöner.
Vilken blir din roll som tränare?
– Jag vill att simmarna ska känna sig delaktiga i träningen. Visst kan jag stå på kanten med piskan, men jag tror inte på den vägen. Det är bättre att de lär sig förstå sina egna kroppar och hur de reagerar på träning. Sedan gäller det för mig att lära känna varje individ väl se så att ingen passerar gränsen och tränar för mycket. Det kan vara svårt för i simning är träningstiden en avgörande faktor för om man vill bli bäst eller bara bra.
Gäller det även dig som står på bassängkanten?
– Absolut. Jag har nog flyttat över själva tävlingsaspekten till tränarrollen. Jag lägger mycket tid för självklart vill jag utvecklas och till exempel få landslagsuppdrag som tränare också.
Det har pratats om att elittränare, inte minst inom simningen, lätt kan ta ut sig för mycket och gå in i väggen?
– Allt fler ser vårt uppdrag som ett yrke och det är ett framsteg. Här i Lass har vi en bred och proffsig stab med många personer som sköter olika delar i föreningen och det betyder att vi får en helt okej arbetsmiljö. För egen del är jag ganska bra på att stänga av och det är också viktigt. Det är jobbigt att se när en simmare inte lyckas i en tävling och visst funderar jag på varför, men jag ligger inte vaken på nätterna och vänder och vrider på tider eller teknikövningar.
Vad gör du en ledig dag?
– Ledig? Hur menar du? Nej, skämt åsido, jag tycker om att snickra på huset och att vara ute i naturen. Och så är jag med mina barn förstås. De simmar allihop, men de gillar även pingis och ridning. Men visst, det är väl ingen slump att 4-åringen simmar både 25 meter ryggsim och 25 meter frisim. Han är mer eller mindre född i simhallen.
Och du själv, har du klivit upp ur bassängen för gott?
– Haha, nej då. Vi har nyligen haft sprint-KM med en 25:a i varje simsätt plus en längd kickar under vattnet. Jag brukar se till att mina adepter ligger i grundträning så att de är nertränade och samtidigt vara så fräsch jag kan själv just då...
Vi lämnar det lilla styrketräningsrummet och går ut till bassängerna igen. Genast blir värmen tryckande.
Vi hinner med att prata framtid en stund innan Niklas ska ge sig iväg till tävlingar i Göteborg.
Om tio år tror Niklas att han står i en nybyggd simhall i Linköping.
– Det är nödvändigt i sig, om man bara ser till byggnaden, men det vore också väldigt stimulerande. Som att gå till ett nytt arbete.
På tal om det, vad skulle du göra om du inte var simtränare?
– Jag skulle sitta i kassan i något snabbköp eller köra lastbil från A till B. Det är i alla fall en tanke som slår mig när klockan ringer strax efter 04 på mornarna.
Men...?
– Jag hade nog inte trivts så länge. Jag vill jobba med människor och få dem att ta sig till nivåer de inte trodde var möjliga. Det är precis det som driver mig. Varje dag. Varje tidig morgon.