Efter bara ett par minuter i simhallen börjar svetten rinna i pannan. Inte bara för att det är varmt och fuktigt, mera för att det är så förtvivlat högt till plattformen längst upp under taket.
Plötsligt faller Martin Ljungberg, 49, över kanten. Fem meter senare skär han ytan med huvudet före. Han skakar av sig vattnet och klättrar upp för de branta stegarna igen. Och faller igen.
Det är sen lördagseftermiddag i simhallen i Linköping. Simhopparna i mastersgruppen och tävlingsgruppen tränar tillsammans. Mastersgänget är tre, ungdomarna bara två. Någon är skadad och en annan är på kalas. Men så många fler är inte simhopparna i nuläget.
– Det kanske är för att det ser så läskigt ut. Många vågar nog inte prova, funderar Hanna Stämneryd, 14.
Och vad säger du till oss som känner precis så?
– Äsch, det är bara att köra. När man väl hoppat från femman så vill man bara göra det igen och igen.
Edvin Callheim, 13 år, gnager på ett äpple. Efter en timmas hoppträning är det fruktpaus. Innan bassängträningen har hopparna kört landträning i två timmar i Fridtunaskolan. Lördag eftermiddag betyder fyra timmars träning alltså. Totalt räknar Edvin in åtta och en halv timma varje vecka. Det är bra, men långt ifrån tillräckligt för den som vill bli mästare i OS.
– Det finns inga mer tider för oss, konstaterar han.
Och om det blir som politikerna tycks ha tänkt, att det även i nya simhallen ”bara” ska finnas ettan, trean och femman och alltså inte de två högsta plattformarna, ja, då kan inte Edvin och de som vill satsa i sporten bli kvar i stan.
– Det känns tråkigt. Men det blir väl till att åka till Jönköping.
Han torkar sig med en trasa i ansiktet.
Många, många träningstimmar bort skymtar han OS som ett mål.
Och karriären går onekligen bra. Det är inte mer än fem år sedan som Edvin gick i simskolan och efter varje pass köpte sig en glass och satt på läktaren och kikade på simhopparna.
I somras tog han guld i ungdoms-SM i från såväl 1-meters- som 3-meterssvikten.
Minns du vad du tänkte när du såg de andra hoppa?
– Jag undrade hur de vågade. Jag kommer ihåg när jag hoppade från trean första gången. Först var det läskigt, men sen blev jag jätteglad.
Han kniper med tårna och hittar balansen längst ut på kanten på femmans plattform. Han försvinner in i djup koncentration en stund och skruvar sig sedan elegant ner mot ytan.
Hur vågar man?
– Jag tänker att jag måste göra det, för gör jag det inte nu så gör jag det aldrig.
Så sant.
Martin Ljungberg är redo att klättra högst upp igen.
– Ska du med och känna på höjden? undrar han.
Okej.
Jag stoppar blocket i bakfickan och klättrar efter. Fem meter är ingen lek. Och då bör betänkas att tio meter, som de hoppar från i andra hallar, är dubbelt så högt. Imponerande.
Martin började med simhopp för drygt fyra år sedan. Han gick med sonen på simskola och tyckte att hopparna verkade ha kul.
– Det är mycket svårare än vad det ser ut. Och det gör ondare än vad man kan fantisera om. Men man lär sig. Sedan jag började med det här känns träning på gym eller joggning i spåret väldigt långtråkigt. Här får jag bra träning och har roligt samtidigt. Och dessutom kommer jag hem nybadad och fräsch!
Han kikar ut över kanten.
– Det enda man vet är att om det skiter sig så gör det ont. Från början fick man panik och då blev islaget ännu värre. Nu kryper man ihop till en räka och minskar nedslagsytan. Man lär sig som sagt, säger han och skrattar.
Sedan faller han bakåt och är nere på en sekund.
Jag torkar svetten ur pannan. Och tar stegen.