– Tillfälligheter. Jag hade ett socialt nätverk där, men tanken var helt öppen, berättar simmaren med dubbla medborgarskap som aldrig släppt kontakten med sitt Finspång.

Den 57-årige svenskamerikanen är ”hemma” flera gånger om året för att hälsa på 91-åriga föräldrarna Enar och Ingeborg. I bland ensam, ibland med frun Carol och på somrarna även med sönerna i sommarstugan i Gryts skärgård.

Den östgötska dialekten sitter kvar i botten och från Staterna har han med sig ett ”ähum” att då och då inleda sina svar med.

Artikelbild

– Det är kul att vara i Sverige. Det brukar bli någon dag med arbete och jag försöker att träffa en kompis varje gång, berättar han över en slät mugg kaffe på självaste semmeldagen.

Utanför sjunker det tunna snötäcket ihop i plusgraderna och det börjar sakta att skymma. I den lugna matsalen på hotell de Geer berättar Pär om sina olika karriärer. Den blöta och den på torra land.

Det Finspång han lämnade som 17-åring har förändrats. Där den gamla simhallen låg sträcker numera Siemens kontorskomplex ut sig.

– Sedan jag flyttade har jag alltid varit i Sverige några gånger per år, så jag har aldrig tappat kontakten. Jag känner mig svensk. Jag trivs här och kommer att spendera mycket tid i Sverige. Jag pratar bara svenska med pojkarna och har hållit språket vid liv.

Artikelbild

| Pär, sonen Karl, Linda Baron och Bengt på Centralbadet i Norrköping.

Hockey och längdskidor var med till 12–13-års ålder. Då tog simningen över.

– Finspång var en bra miljö att vara ung elitidrottare i. Allt var nära. Det är en fin ort. Det hade varit mycket svårare i en storstad. Sedan fanns det framsynta ledare i klubben, simkultur och energi.

Artikelbild

| Hyllningarna på gatorna i Finspång efter OS-gulden.

Simhallen var hans andra hem. I 25-metersbassängen fanns det plats på någon bana, även när det var trångt. Gert Björklund med personal hjälpte till att lösa det på håltimmar, tidiga morgnar och kvällar.

Han och klubbkompisen Bengt Baron fick bruksorten att glimma över hela världen en sommar för snart 38 år sedan. Många minns hur OS-hjältarna från Moskva hyllades med en kortege.

Artikelbild

| Pär hemma i Finspångs slottmiljö.

– Vi åkte i två amerikanare och det var 5–6 000 personer utmed gatorna. Vi kände att folk var stolta över det vi gjort. De visste vilka vi var och vi kände en stark gemenskap. Det kanske man inte gör om man kommer från en större ort. Direkt efteråt tänkte jag inte på det, men veckan efter insåg jag hur märkligt det var med två OS-guldmedaljörer från samma lilla bruksort med 17 000 invånare. Det är ganska fantastiskt, säger han och skrattar.

En avgörande händelse på vägen var när klubben blev utan tränare sommaren 1976, Rolf Skoogh stack till Sundsvall.

Artikelbild

| Behandling.

Bröstsimmaren Björn Larsson hade just gjort klar sin militärtjänst i Linköping och ville göra en simsatsning.

– Björn var 20, jag var 16. Då sa han, du har mer talang än vad jag har, så jag blir tränaren och du blir simmaren. Det var fantastiskt det Björn gjorde för mig. Han gjorde en enorm uppoffring och var som en storebror för mig. Vi skulle träna hårdare än alla andra och det gick väldigt bra.

Artikelbild

| Fjärilsim passade Pärs kropp perfekt.

Varför blev det fjärilsim?

– Hehe. Min mamma säger att jag som 11–12-åring sa ”att det var det svåraste och därför vill jag göra det”. Jag simmade fjärilsim och det gick bra. Det passade mig på något sätt. På den tiden var fjärilsim mycket överkropp, styrka, armar och axlar. Den tidens teknik passade min kropp. Det klickade till. Det växte fram. Jag vann junior-EM på 100 meter frisim när jag var 15 år. Jag var inte dålig som frisimmare heller.

Artikelbild

| Pär åkte mycket skidor i ungdomen.

OS 1980 präglades av det politiska spelet. Efter den sovjetiska inmarschen i Afghanistan beordrade president Jimmy Carter en USA-bojkott. Totalt uteblev 65 nationer från OS. Inklusive de bästa amerikanska simmarna.

– Jag fick en del brev från amerikaner som tyckte att det var skräp att jag som pluggade på amerikanskt universitet skulle åka när USA:s simmare inte gjorde det.

Det påverkade inte Pär så mycket.

Däremot att de amerikanska lagkompisarna ställde upp för att sparra honom på träningen inför OS.

– Det är ett av mina starkare minnen när 20 man kom och sa nu kör vi. Det värmde enormt. Vi hade svetsats samman genom att tävla för skolan, den individuella sporten blev en lagsport när vi samlade poäng. Sånt hade jag inte varit i närheten av tidigare.

Pär kom till Moskva med starkt självförtroende som färsk världsrekordhållare och var världens ledande fjärilsimmare. Han hade slagit alla amerikaner, vunnit amerikanska skolmästerskapen två år i rad på 100 och 200 fjärilsim på kort och lång bana.

Men det fanns ett annat problem som folk inte kände till.

– Jag hade haft maginfluensa strax innan och gått ner nio kilo, tappat energi, träning och styrka. Jag hade min egen lilla utmaning att tampas med mentalt, berättar han.

Det diskuterades om Arvidsson skulle avstå första grenen, 200 meter fjärilsim.

– Magsjukan tog mycket krafter ur mig. Jag valde att gå igenom loppet för man kan inte ge upp i förväg. Jag tyckte att jag gjorde rätt.

Det blev några dagars vila och Bengt Barons OS-guld på 100 meter rygg innan det var dags för Pärs specialdistans.

– Jag minns hur lugn jag var 24 timmar innan och fram till loppet. Läste ett par kapitel i en bok, somnade, sov som en stock. Jag var mentalt förberedd, hade marginal mot de andra. Jag skulle kunna vinna även utan personligt rekord. Då fokuserade jag på att vinna istället för att sikta på tider som jag gjorde annars.

Taktiken var klar.

– Att vara fokuserad, följa planen och låta kroppen göra resten. Jag skulle simma första 50 meter så avslappnat som möjligt, inte använda benen så mycket, mer armar. De flesta lopp avgörs de sista 15 meterna. Sedan accelerera från vändningen, hålla ledningen från 75 in i mål.

Pär hade nött in en ritual han alltid följde på tävling. Det gällde att vara avslappnad och inte tänka för mycket.

– Att vika tårna runt kanten på startpallen, det var min signal. Då kopplade jag bort hjärnan, trodde på min kropp. Den fick ta över. Jag hade simmat loppet i huvudet hundratals gånger. Jag visste att kroppen kunde. Därför kommer jag inte ihåg så mycket. Bara fokus på avslutning, vändning och att inte rusa under första 50.

– Vändningen var rätt så bra. Vid 75–80 hade jag greppet och tänkte vara smart på slutet. Men jag kroknade totalt. Det var ingen överraskning. Jag visste avslutningen skulle bli det svåraste. Vid målgången tog jag ett armtag vid vattenytan, den kortaste distansen fram till kaklet. Så. Det var en ren reflex. Det räddade mig.

Med två hundradelar. Pär Arvidsson, 54,92, Roger Pyttel, Östtyskland, 54,94.

– Jag var mentalt och fysiskt helt slut. Tittade upp och såg etta vid bana fem. Det var en känsla av lättnad och glädje, men jag orkade inte hoppa upp och ned.

Efteråt var han sprittande glad. Bamsekram med ledaren Sven von Holst. ”Välkommen till guldklubben”, sa Gunnar Larsson. Dopningsprov, föräldrarna och presskåren.

– Det var många politiska frågor, vad jag tyckte om bojkotten, inte om mitt lopp. Det var lite tråkigt. Synd att det blev som det blev. Jag kan bara simma mot de som är i bassängen.

Pyttel och idrottarna från öststaterna hölls ”under kontroll”.

– Det var inte lätt att umgås, men genom en mix av engelska och tyska kom man snart underfund med att vi var ju likadana, vi som kom från Sverige. 20-åringar, alltid trötta, alltid hungriga och utan pengar. Det slog mig då. Det var samma saker vi oroade oss för var vi än bodde. När vi var ute på tävlingar tog vi med några extra par jeans, bandspelare som de inte kunde få tag på. Det går inte att förstå hur det var på den tiden.

Efter simning och skola har han haft tre–fyra olika karriärer. Han började på ett mindre konsultbolag i Silicon Valley som jobbade med strategifrågor för lokala teknikföretag. Han blev delägare. Företaget växte från 30 till 300 anställda innan det köptes upp av ett börsnoterat företag.

Sedan blev det ett bolag som sålde hudprodukter baserade på naturprodukter.

Därefter en riskkapitalfirma som investerade i mindre mjukvarubolag i Europa och USA.

– De senaste tio åren har jag delat min tid på olika styrelseuppdrag. Det är bolag som jag investerat i eller är oberoende styrelseledamot i. Jag jobbar med en grupp som investerar i flerfamiljshus och sitter även i styrelsen för ett börsnoterat svenskt bolag, med en teknologi som ökar skyddet mot skadliga rotationsrörelser för olika sorters hjälmar, där Bengt (Baron) är ordförande. Där kom jag med för hjälpa till med affärsstrategi och med mitt kontaktnät i USA.

Vid SM i Norrköping 2016 fick han se sonen Karl tävla för första gången i Sverige. Det hände i Centralbadet, där Pär själv gjorde SM-debut 1973.

– Jag kom näst sist på 200 fjärilsim då, minns han.

Då uppvaktades Pär och Bengt Baron av Svenska simförbundet med guldmedaljer, samtidigt som Karl och Bengts dotter Linda tävlade.

– Det var speciellt. Väldigt kul. Norrköpings känns ju hemma också.

Vid Medley Arena i Finspång finns sedan några år en minnesplatta över OS-gulden i Moskva.

– Jag tror det är viktigt att inte tappa bort stoltheten. Vi är inte så bra på det i Sverige, amerikanerna gör sånt väldigt bra. Det är klart att man vill hjälpa sin egen hemort, men efter OS gjordes egentligen ingenting. Det är lite synd, tycker Pär som känner stolthet över sitt Finspång.