Vi bestämde träff.
Men hon måste jobba färdigt först. 29-åriga Malin har ett helt vanligt jobb som biträde i en stor livsmedelsbutik i Linköping.
– Jag måste jobba för att kunna ha råd att hålla på med min sport, säger hon när vi står i stallet i Stjärnorp hemma hos hennes mamma Lena.
Lena som också dragit – och drar – ett tungt lass i vardagsslitet. Någon måste ju göra det när Malin jobbar. Hästarna ska ut på morgonen, och de måste ha mat. Det sköter Lena. För det mesta.
– Min mamma har också stor talang för att se vilken kapacitet en unghäst har, menar Malin som inte nog kan berömma och tacka Lena för hjälpen.
Men så är också Lena före detta ridtjej, nej, hon rider fortfarande, och det är från Lena som Malin fått intresset för ridning. Samt från två år äldre systern Lotta. Lotta, som bott i Norge i tio år, men som förra året återvände till Sverige och också tagit upp ridningen på nytt.
Malins ridning började som många andras på ponny. Och det gick bra. Föräldrarna köpte några fina, unga hästar åt sina döttrar, c-ponnyn Irish Charm inte minst.
– Jag tävlade i SM, Baltic cup och Ridsport Ponny cup.
Utan någon riktig fullträff, ska sägas. Men Malin var med.
Som 14-åring fick hon ärva storasysters häst. Och hon klättrade uppåt i klasserna med olika hästar. Jag minns till exempel när hon vann 1,40 med Claudia på Ånestads tävlingar 2011. Men 1,50 är nytt för henne. Relativt nytt. Hon och Matildahar bara gjort en handfull starter.
Och är alltså SM-kvalade nu.
– Jättekul. Jag vill absolut till final i SM. Men vi är förstås nya på den här höjden så förmodligen går det med mer rutin ännu bättre nästa år. Eller nästnästa.
Skillnaden mellan 1,40 och 1,50 är definitivt märkbar, säger Malin. Och kännbar.
– Banorna är svårare, allt är svårare. Och jag vet att jag måste jobba mer med min sits. Med precision och balans.
Hela tiden medan som vi står och pratar så tittar Matilda ut och vill nafsa och kela med Malins hår och nacke. Malin verkar dock inte ha något emot det, utan skrattar och vrider sig ibland undan som en smidig boxare. Jag ber henne berätta om hästen.
– Vi har haft henne sen hon var tre år. Köpte henne av Cecilia och Lars-Erik Jakobsson på Sålla gård. Som unghäst var hon i princip rätt dålig tävlingsmässigt. Det dröjde nog fram tills hon var nio år innan hon blommade ut. Hon är glad, sur och smart. Det finns de som säger att hästar är dumma, men det håller jag verkligen inte med om. De är smarta. Tänk så mycket de lär sig. Lär sig av oss.
Malin berättar att hon lägger hela sin fritid på hästarna och ridningen. Jobb och ridning, det är livet.
– All min tid som inte är jobbet lägger jag på hästarna. Men jag vill ha det så. Jag behöver inte resa någonstans eller träffas bara för att prata över en fika. Jag vill hålla på med det här och lägger hellre pengar på en till tävling eller en grej som behövs till ridningen. Till hästen.
Vad är målet?
– Långsiktigt är det att bli så bra som möjligt med den häst jag har nu. Och nu när vi har nått delmålet 1,50 vill jag att vi ska etablera oss på den nivån.
Avslutningsvis karaktäriserar Malin Möllerfalk sig själv så här: envis, målmedveten, fokuserad.