Anders Mahrs Träff, hunden Sisu och Sara Nars. Ett stabilt team. "Anders är min tränare så han brukar köra efter mig och sen ge mig lite tips när vi kommer i mål", säger Sara inför helgens SM i Roadracing på Sviestad Motorbana utanför Linköping.
Kvällssolen har lagt sig över Sviestad motorbana. Sara Nars ställer sig ihop med resten av motorcykelförarna på Sviestad.
– Nu är det förarmöte. Det har vi inför varje träning och vi går genom säkerheten och så vidare, säger Sara som också hinner berätta att när LMS har tisdagsträning så finns det alltid en ambulans i närheten.
– Händer det något så kan man få hjälp på en minut. Det är också bra att ha någon särskilt kunnig som vet hur man tar av en hjälm och så vidare.
Men motorcykelsporten är verkligen inte bara olyckor, och det är inte för att den risken finns som Sara började köra motorcykel som 30-plussare.
– Det var spännande och kul. Jag har inte varit särskilt motorintresserad innan. Jag gillade att köra bil men verkligen inget mer, säger Sara inför helgens SM-deltävling på hemmabanan.
Hennes tränare, tillika också LMS-förare, Anders Mahrs Träff nickar med.
– Jag såg ju också att du gillade farten när vi tränade lite här, så du var inte särskilt svårövertalad när jag tyckte att du skulle börja tävla.
Vad var du mest rädd för?
– Att åka av i hög fart. Den oron fanns.
Minns du första gången du körde av i hög hastighet?
– Det var i slutet av säsongen. Jag bröt mitt ben på två ställen. Det var inte så farligt men det tog en vinter att rehaba klart.
Anders Mahrs Träff gasar på Sviestad Motorbana i Linköping.
Anders skadehistorik är desto värre. Men sen har han också tävlat i roadracing sen han var 13 år.
– Jag har i princip vuxit upp här ute på Sviestad. Pappa körde och jag var här första gången ett halvår gammal.
Minns du din värsta vurpa?
– Nej, säger Anders och ler lite finurligt.
Minns andra din värsta vurpa?
– Ja. Nej det var en rejäl vurpa. Jag kraschade fötterna, bägge fotlederna, menisken, en spricka i bäckenet, handleden och så nacken. Det var otäckt men en sån vurpa hör verkligen till ovanligheterna. Idag känner jag bara av det lite i fötterna.
Anders Mahrs Träff gör sig redo i depån.
Sara och Anders gör sig redo för sina träningsrundor. Nu är de lugna men om några minuter är bägge uppe och touchar hastigheter upp till 250 kilometer i timmen.
– Det är en otrolig känsla. Det känns inte som att det går så fort när man väl är där ute men man är så närvarande, säger Sara.
Anders håller med.
– Det blir lite som att man har olika personligheter. Med hjälmen på så blir man lite som en annan person och så är det väl i vilka sporter som helst. Fråga bara en ishockeyspelare om hur den är på och utanför isen.