– En bra present att bli uttagen och att vi åker iväg just på min födelsedag gör det hela ännu lite roligare, säger Isa Hedell.
Vi träffas på Opphem mellangård utanför Rimforsa där Isa har hästarna installade. Åttaåriga Zarissa och elvaåriga Mancha. Det är den senare som ska med till Danmark och junior-NM.
– Vi tävlar ju i enstjärnig klass och så högt kan inte Zarissa gå.
Kan du säga nåt om Mancha:
– Det är extra kul att det har gått så bra eftersom vi inte känt varandra så länge. Jag köpte henne för bara drygt ett år sen efter att vi hade sålt Golden Touch, en ponny jag tävlade framgångsrikt med. Jag sökte en större liknande häst.
Den hästen var inte Mancha, tyckte Isa vid första mötet och åkte hem igen. Lite besviken.
– Men vi åkte en gång till och tittade på henne och då tänkte jag annorlunda och försökte se möjligheterna i stället för att jämföra med Golden.
Mancha hade tidigare gått 100-klasser med sin förra ägare, men denna hade inte ambitionen att tävla svårare klasser med henne.
Det har Isa.
– Ja, jag vill bli så bra som möjligt. Mitt största mål är att rida ett OS. Dit ska jag.
Du inte bara vill dit, du ska dit?
– Så är det.
– Målen i år har du ju redan klarat, inskjuter Isas mamma Jenny som nästan alltid är med i stallet. Isa har inget körkort och stallet ligger en bra bit från hemmet i Håkantorp. Dessutom har Jenny själv intresse i hästarna och rider mycket på Zarissa. Men det är dottern som tävlar.
Om årets mål säger Isa.
– Jag kom med till SM, men blev inte placerad. Ändå gick det ganska bra med hyfsad dressyr, kanonfin terräng, men sen rev jag i en trekombination i hoppningen och slutade sexa. Jag hade som mål också att starta i två internationella tävlingar under året, men har startat i fyra.
Nästa år?
– Då ska jag upp i tvåstjärnig klass.
Varför blev det fälttävlan för dig? Det är ju en farlig sport?
– Jo, men så rolig. Dessutom förbättras säkerheten stadigt.
Minns du din första fälttävlan?
– Det var på en ponny som hette Majsan och det gick inte alls bra. Dressyren var katastrof, hoppningen gick visserligen bra, men i terrängen ramlade jag av i vattnet.
Isa började på ridskola redan som femåring, då i Hamra. Hon har även ridit på Eda ridskola. Som sjuåring fick hon en egen ponny, en liten tjock welsh mountain som inte ville göra någonting.
Lärde den dig ändå något?
– Ja, att jag ville ha en häst med mera krut i.
Det har hon haft och det har hon. Två, ibland tre gånger om dan kommer Isa och Jenny till stallet för att se om hästarna. Morgon och kväll. På dagarna går Isa i skolan. Hon läser tredje året på Vretagymnasiet, naturvetenskap, inriktning häst.
Isa älskar stunderna i stallet. Kontakten med hästarna.
Vad känner du när du står och ryktar?
– Oh, det är nyttigt och hästen uppskattar det. Det skapar ett band och samspel med hästen och går inte att jämföra med något annat.
Vad har du för tränare?
– Monica Bergström i dressyr, Annika Kvissberg-Gustavsson i hoppning och Pernilla Bjuhr i terräng. Sedan är jag med i ett landslagsteam också. Junior/young rider och då tränar jag för Piia Pantsu och Janne Jönsson.
Hon har också varit utomlands på praktik, skaffat nyttig erfarenhet såväl i Tyskland som på Irland. Av NM har hon tidigare erfarenhet. På ponny för två år sedan där hon slutade sexa.
Hur det går den här gången återstår att se. Isa tänker göra sitt bästa som vanligt. Och hon tänker förbereda sig som hon brukar:
– Jag lyssnar alltid på musik innan tävling och går med lurar på och försöker skapa en bubbla och fokus.