När Svenska ridsportförbundet höll gala i slutet av november fick Sissi Lilja motta årets hederspris för sina mångåriga insatser i såväl dressyr som fälttävlan. "Med sin djupa kunskap och breda engagemang som tränare och ledare har årets hederspristagare gjort avtryck i hela ridsporten. Med ett makalöst engagemang och driv har hon följt sina elever från grunden och vissa av dem hela vägen till EM och OS. Dessutom har hon gjort östgötska Mantorp till en tydlig metropol på ridsportkartan", menade juryn.
– Det var ju väldigt trevligt att få ett sådant pris, säger Sissi när vi träffas på den fina serveringen en trappa upp i "nya" ridhuset från 2009 på Nina och Sissi Liljas ridanläggning i Gottlösa, strax utanför Mantorp.
Redan i mars sa hon upp sig från jobbet som landslagsledare, men stannade kvar över ponny-EM på Ribersborg i augusti. Sedan var det stopp. Efter 32 år. Men hon fortsätter som vanligt med träningar hemma i Gottlösa.
Har du själv tävlat i EM på ponny?
– Nej, så långt kom jag inte. Men jag var tvåa på SM i fälttävlan i Kalmar med Brisco. Men något stjärnskott var jag inte och hade inte heller ekonomin för att bli det.
Var började du rida?
– Först i Linköping. Hos Siv och Roland Pihl, som sen startade ridskolan i Mjölby och dit följde jag och Christine Esping (som då hette Köhler) med.
Aha, så du och Christine (som startade Rappestads ridskola) är jämngamla?
– Nej, hon är mycket äldre.
Fniss.
– Hon fyller en månad före mig.
Så småningom blev Sissi Lilja ridskolechef i Mjölby och det var som sådan hon fick sitt första landslagsuppdrag 1983 på EM i Vetlanda som ledare för ponnydressyrlaget. Fem år senare startade hon egen verksamhet hemma i Gottlösa där hon (och sedan flera år även dottern Nina) har utbildningar för ryttare med egen häst.
– Om jag skulle få starta om mitt hästliv igen skulle jag göra samma sak som tidigare, men startat tidigare med att utveckla anläggningen.
Finns det utrymme för att den ska kunna växa?
– Ja-a, och det finns en liten dröm om utebanor.
Säg något du skulle vilja vara med om i framtiden?
– Att Nina tar upp ytterligare en häst till Grand Prix-nivå och får komma iväg och tävla GP utomlands.
Om du jämför hur det är när du började rida och nu i ridsport-Sverige?
– Oj. Utvecklingen har ju varit enorm. Möjligen hade vi ett täcke då till alla hästarna och en sadel som de delade på. Nu har varje häst två sadlar. Jag minns också att vi hyrde en slaktbil och åkte och tävlade med hästarna. Den kom från slaktar´n i Bösebo och tvättades ur för att vi skulle ha den. Jag kan ju tycka att det är viktigare att ha bra hästar än bra och fina lastbilar.
Har jag rätt om jag påstår att Östergötland är lite sämre elitmässigt på ponnysidan nu än, säg för 20 år sen?
– Så är det. Men det har lite att göra med att det är mindre barnkullar nu och färre starter. Det finns flera andra idrotter som lockar nu också. Och det gäller ju för hela Sverige.
Här börjar vi tillsammans rabbla namn på framgångsrika östgötska ponnyryttare genom åren, såväl i dressyr, hoppning som fälttävlan: allt ifrån syskonen Wallin i Mjölby på 80-talet (Joakim, Pia och Jane), Jockes döttrar Hedda och Iza, Malin Baryard, förstås (hon vann EM-guld i hoppning 1990), Katrin Norling (EM-guld i fälttävlan 1995), Sara Johansson, Hanne Sterve, Viktoria Tevell, Magnus Gällerdal, Therese Örup, Cecilia Illertz, Frida och Nilspetter Eng, syskonen Charlotte, Josefine och Susanna Esping, Hanna Kruuse, Sofia Skobe, Nina Lilja, Brita Campner, Anna och Karin Magnusson, Ida Sandin, Nina Cervin, Jill och Rebecca Silvandersson, Jeanna Högberg, Frida och Emma Miléus, Johanna Rinnesjö, Carolin Gustafsson, Hugo Wihlmark, till Amanda Holmertz, Isa Hedell, Ellen Rhedin med flera.
Många av de här uppräknade fick känna på hur det var att åka utomlands och tävla för Sverige. Men i dag finns ingen ponnyryttare från Östergötland i något av landslagen. Men Sissi Lilja kan i alla fall påpeka att Nellie Liljegren från Tranås tävlar för Mantorpsryttarna och nu är uttagen i en utmanargrupp i dressyr.
Vem Nellie tränar för?
Sissi Lilja.