Det spelade ingen roll vem man pratade med, från 14-åriga Meja Rydmark till betydligt mer rutinerade Björn Svensson, 37, eller någon bland funktionärerna. Alla var så glada och nöjda.
– Jättekul att vara på tävling igen. Både för mig och för hästarna, menade Björn som driver Unghästverkstaden mellan Norrköping och Finspång och hade tre hästar med sig till Linköping.
Meja från Sportryttarna hade en, men gjorde tre starter under de två dagarna och noterades för ett nedslag i vardera. Men hon var inte det minsta nedslagen för det:
– Nej, det kändes bra och Violetta skötte sig jättebra.
Då ska man veta att det inte alltid är så. Det såg undertecknad redan i fredags när jag träffade ekipaget för att gratulera Meja till priset som Östergötlands bästa hoppryttare på ponny 2020. Meja skulle då rida familjens stora häst ”Violetta” ute i hagen, men hästen konstrade och stegrade sig vid åsynen av ett föl i hagen bredvid, varvid Meja åkte i backen och fick en hästspark över benen.
– Jag är lite blå om knäna, menade hon nu på Smedstad två dagar senare.
Hjärtanshoppet kunde arrangeras utan större problem eller incidenter. Glada för det var förstås tävlingsledarna Lotta Andersson och Emma Tilly. Men hur hanterade tävlingsledningen pandemin?
– Det har fungerat jättebra, det också. Det finns inga åskådare, vi släpper bara in åtta deltagare i taget för att gå banan och det är bara åtta medhjälpare samtidigt inne på framhoppningen (uppvärmningen). Vid prisceremonier delar vi bara ut pris inne på banan till segraren. Vi har också sett till så att två ekipage inte möts i gångarna och vi har sagt till alla medverkande att inte stå i grupper och prata. Allt har fungerat så bra och alla verkar tycka det är roligt att vara här och tävla. Även vi som är funktionärer, tycker det. Alla!
Själva tävlingen då? Ja, vad ska man säga om den? Bra och förhållandevis lätta banor byggda av Sara Brink, även om den inkommande solen satte skräck i många hästar på söndagen. I alla fall i en av klasserna jag bevittnade. Jag tror det var tio hästar som vägrade hoppa när de nådde fram till ett hinder som hade en bred strimma sol på andra sidan hindret. Otäckt värre för en häst, tydligen.
Högsta klassen, en 1,40 i två faser vanns av Strömsholms Helena Persson (inte första gången den förra landslagsryttaren vinner en klass). Nu gjorde hon det med 9-åriga Harley Davidson. Hon vann före Emma Johansson från Borås FRK på hästen Carolin. Hemmaryttaren Malin Möllerfalk gladde än en gång med sin kapabla stjärna Milda Matilda och tog tredjeplatsen.
– Så roligt bara att vara här och tävla igen. Vi har inte tävlat sen vecka 45, då var det inomhus-SM i Grevagården, Skövde, sa Malin som jag försökte följa mellan två klasser.
Inte gick det. Hon hade fullt upp.
– Jag hade fyra hästar till start i dag och det kör ihop sig lite ibland.
Hade hon varit ensam hade det inte gått.
– Jag skulle överhuvudtaget inte kunna hålla på med ridningen om jag inte hade så bra hjälp av mamma och min kusin Johanna Greiff. Jag jobbar fortfarande i köttdisken på ICA Maxi, där får jag min fasta inkomst, men jag har också en enskild firma med några ridelever och den går sakta framåt.
Malin menar dock att steget mellan det liv hon lever nu och ett med större ridverksamhet, eget ridhus, flera elever, större hagmark, och bara klara sin försörjning genom ridningen är enormt stort.
Säsongsplaneringen är lite svår att berätta om eftersom det beror på vad som händer framöver med pandemin och hur många tävlingar som blir av men 15-åriga Milda Matildas framtid är nog utstakad.
– Meningen är att hon ska gå SM och även ska gå upp en klass till 1,55. Hon känns fortfarande fräsch och så länge hon känns så kommer jag att tävla henne. Sen ska hon pensioneras och betäckas. Hon ska inte säljas, hon har betytt så oerhört mycket för mig.
På Smedstad betydde Milda Matilda förutom fina ritter också en andraplats i lördagens 1,40 (A:0) och en tredjeplats i söndagens 1,40 (två faser A:0). Vilket också innebar 3 000 kronor in.
Till sist: även för en sportjournalist är det roligt att äntligen vara på tävling igen.