Elitallsvenska lagtävlingen var visserligen det stora i tävlingen och Föreningen Sportryttarna från Åtvidaberg är värda allt beröm för en fin tävling. Men en lika bra tävling gjorde arrangören Mantorpsryttarna.
Det krävs organisation för att det ska bli en bra tävling. Ordning och reda. Ryttare och anhöriga, åskådare, alla måste veta vad som gäller och vart de ska ta vägen. Var ska man parkera bilar och transporter? Var sker framhoppningen (uppmjukningen/träningen) inför start? Var finns veterinärbesiktningen? Var är toaletterna?
För att det överhuvudtaget ska bli en tävling måste förstås en hel hoper funktionärer kallas in.
– Det är mitt jobb, säger Nina Lilja som varit tävlingsledare för påskens meeting i Mantorp. Eller rättare sagt i Gottlösa, på Nina och Sissi Liljas ridanläggning där Mantorpsryttarna hyrt in sig.
Nina? Just det. Passande nog vet Nina allt som behöver vetas om platsen. Hon bor till och med här. Snett över vägen. Hon är själv skicklig dressyrryttare, men nu när det är hoppning och hennes klubb arrangör, ja då fungerar hon som tävlingsledare.
– Jag har det övergripande ansvaret för hela tävlingen, säger hon när vi träffas i sekretariatet där även hennes sambo, Mateusz Dziurla sitter och tar emot betalningar och ändringar/strykningar till dagens olika klasser. Nina hjälper till här när han av någon anledning behövs på annat håll.
Annars har hon fullt upp med annat. Även långt före tävlingen.
– Jag skaffar funktionärer bland klubbens medlemmar, till hindervakter, parkering, det behövs någon sjukvårdsansvarig, kafeterian. Jag kontaktar banbyggare, domare. Under tävlingen hjälper jag till där jag behövs. Preparerar banan mellan de olika tävlingslasserna, till exempel. Och så svarar jag på alla frågor ryttarna kan ha: var kan vi ta vatten? kan jag få en slutlista? kan vi stänga innerdörren?
I domartornet sitter trion Åsa Johansson, Anna Karin Strömgren och Jarmila Müller. Åsa sköter hanteringen av resultat till online.equipe.com, Jarmila är protokollförare medan Anna Karin, Aja kallad, är både speaker och hoppdomare. Dessutom har trion två manuella tidtagare i tornet: Ella Reinholdsson och Tove Isaksson.
Hoppdomaren ansvarar för att tid och resultat på banan blir rätt, säger Aja och lägger till att hon får betalt för sitt jobb till skillnad mot de andra.
Man kan undra vad som kan gå galet med resultaten. Aja vet.
– En ryttare kan till exempel bli störd av något. I dag hade vi en som fick ett stopp och som klagade på att det varit en funktionär i vägen. Då var det min uppgift att bedöma situationen och ryttaren fick rätt, hon hade blivit störd. Felet togs bort och tiden justerades.
En till som får betalt för att vara på plats är Linus Ekwall som fungerar som överdomare och jag hittar honom i färd med att besikta banan inför en 1,20-hoppning.
– Men det är inte på banan jag lägger mest fokus, utan på framhoppningen där jag kollar så att hästarna har rätt utrustning, säger Linus som bor på Vikbolandet.
På banan ses även banbyggaren Sara Brink från Norrköping. En av endast tio verksamma A-banbyggare i Sverige.
– Jag har så många uppdrag över hela Sverige att jag gått ned till 70 procent på mitt vanliga jobb där jag arbetar med internationell logistik. Min nästa lediga helg är midsommar, berättar Sara med ett skratt.
För hon älskar ju jobbet med ridsporten. Även om det är ett farande.
– Förra helgen var jag i Umeå och för två veckor sen i Luleå.
Lika många hästtävlingar blir det inte för Boxholmsveterinären Ulrika Lindström. Fyra, fem om året.
– Jag har inget särskilt intresse av hästtävlingar utan är här i tjänsten. Mitt jobb är att bedöma om hästarna är i tävlingsbart skick. Jag tittar om de är halta, om de har svullnader på benen och jag tittar dem i munnen om de har sårskador.
Dessutom ska hon just den här tävlingen på order från Ridsportförbundet ta dopingprov. Fyra slumpvis utvalda hästar ska kollas.
När jag åker därifrån vinkar parkeringsvakten Thomas adjö samtidigt som han visar in en anländande hästtransport.