"Det är många tjejer som mår dåligt. Det är höga krav i skolan och i samhället att man ska vara på ett visst sätt, men i stallet mår de bra." säger Josefin Linder.
Flera stora idrottsföreningar i Östergötland brister i jämställdheten i sina verksamheter. Det visar den enkät vi har genomfört.
Linköpings fältrittklubb är en av dem. Där, precis som i den andra ridklubben i vår enkät, Mantorpsryttarna, är 12 av 13 styrelseledamöter kvinnor, och i stallet är flertalet av de aktiva flickor och kvinnor.
– Jämställdhet har inte varit något fokus för oss, säger ordföranden Maria Grundström. Vi har fokuserat mer på jämlikheten i stallet, hur vi ska locka olika typer av medlemmar på olika nivåer. Vi ser stallet lite som en fristad för tjejerna. Här väger vi upp annan idrott i samhället där killar är överrepresenterade.
Ridskolechefen Josefin Linder fortsätter:
– Ridsporten fyller en viktig funktion i hur vi håller kvar tjejer i föreningslivet så de kan fortsätta vara aktiva och i rörelse. Den här frizonen är jätteviktig. Det är så tufft i samhället idag, tjejer ska vara sminkade och se ut på ett visst sätt och det är mycket med sociala medier. Här i stallet får man vara som man är. Hästen dömer inte. Jag tror det är det som tilltalar många tjejer, att det är en liten frizon, på gott och ont.
Ser ni något problem med att det är så stor dominans av tjejer och kvinnor?
– Tittar vi på idrotten i stort, hur många tjejer som idrottar jämfört med killar och hur idrotten tappar många tjejer i en viss ålder, så har jag svårt att se det som ett problem, säger Josefin. Sen kan det ju bli lite tjejigt ibland och man kan känna att det vore bättre mer uppblandat.
Hur då tjejigt?
– Som i alla kvinnodominerade yrken, eller ställen med mycket tjejer, så kan det bli intriger och grupperingar. Det är något vi jobbar med aktivt i föreningen. Fördelarna väger ändå upp. Det betyder ju inte att vi inte vill ha killar i vår verksamhet. Självklart är alla jättevälkomna, det är roligt med alla som vill vara här.
– Det är oviktigt för oss om man är kille eller tjej. Är du nybörjare rider du i den gruppen, är du lite erfaren rider du i en annan grupp och så vidare. Jag tror det är därför vi inte jobbat med jämställdhet så mycket, för att vi delar upp oss efter erfarenhet och inte kön.
Josefin Linder är ridskolechef i Linköpings fältrittklubb. "Här i stallet får man vara som man är. Hästen dömer inte. Jag tror det är det som tilltalar många tjejer, att det är en liten frizon, på gott och ont."
Hur skulle ni beskriva kulturen här?
– Det handlar mycket om omvårdnaden av hästar, säger Maria. Kanske är det en anledning till att inte fler killar är intresserade, att de inte lockas lika mycket av omvårdnaden av hästen. Killar är nog mer intresserade av att tävla, det ser vi på lite högre nivåer, där är det en hel del killar, om än inte just i vår klubb.
Ni kallar det frizon, har tjejerna själva uttryckt sig så också?
– Ja, jag hör det ofta, säger Josefin. Det är många tjejer som mår dåligt, med ätstörningar, självskadebeteende och annan ohälsa. Det är höga krav i skolan och i samhället att man ska vara på ett visst sätt, men i stallet mår de bra. De säger att stallet är det enda stället som får dem att må bra.
– Det blev tydligt i höstas, när Linköpings kommun i november kom ut med de hårda coronarestriktionerna i tre veckor och vi fick begränsa vår verksamhet hårt. Vi stängde för alla 15 år och äldre. Jag blev nedringd då av oroliga föräldrar, läkare, sjuksköterskor och kuratorer som ville att vi skulle göra undantag för de här personerna, att de inte skulle klara sig om de inte fick vara i stallet. Vi diskuterade med kommunen och de gav klartecken att göra undantag, de förstod att det var viktigt för de här tjejernas liv och hälsa.
Är ohälsan ett ökande problem?
– Ja, absolut. Jag säger inte att stallet inte hade varit en frizon även om vi haft fler killar, men som det är nu så är det en väldigt viktig frizon som får tjejerna att må bra.
"Vi har fokuserat mer på jämlikheten i stallet, hur vi ska locka olika typer av medlemmar på olika nivåer" säger ordföranden Maria Grundström.
Maria berättar att det är svårt att rekrytera män med barn i verksamheten till styrelsearbetet.
– Det är en tydlig skillnad på pappornas roll inom ridningen jämfört med i andra sporter, där det är ganska vanligt att papporna är med vid sidan om oavsett om det är en dotter eller son som idrottar. Men här är det oftast mammor som är med.
– Det tror jag beror mycket på att mammorna vill ha det så, säger Josefin. De vill återuppleva sitt hästintresse och släpper kanske inte in papporna.
Präglas ert styrelsearbete på något sätt av att ni är så stor andel kvinnor?
– Det präglas nog mest av att vi är så många i styrelsen, att vi är tretton stycken, säger Maria Grundström. Det är vi för att vi har svårt att samla gruppen samtidigt, så behöver räkna med att några är frånvarande. Vi behöver ha in fler kategorier av människor både i vår styrelse och som ledare. Människor med olika etnicitet och funktionsnedsättning.
Mångfalden är väl bristfällig över huvud taget inom ridsporten?
– Ja, tyvärr är det ju så och det är såklart kopplat till kostnaderna, säger Josefin Linder. Det behöver vi hela tiden jobba med. Linköpings kommun är duktiga på det, det har gett oss stöd så vi har kunnat erbjuda prova-på-dagar och samarbeten med fritidshem i de utsatta områdena, Skäggetorp, Ryd och Berga. De får komma hit och testa, vara i stallet och rida.
– I vår öppna fritisverksamhet, där platserna kostar som vilken fritisplats som helst, når vi dem som vill vara nära hästar men inte har råd att gå i ridskola. Men det finns mycket mer att göra på det området.
"Med tanke på hur det ser ut i många andra kommuner runt om i landet så kan Linköpings kommun sträcka på sig för den här jättesatsningen" säger Josefin Linder om kommunens satsning på Smedstadanläggningen.