Det är lika roligt och trevligt varje år att återkomma till den lilla intima ridanläggningen i Åby där allt känns så familjärt och där närheten till stallar, parkering, mattält, toaletter, gör att man nästan känner sig som hemma.
Men...
... det får inte förekomma på den här nivån att strömmen lägger av. En gång må vara förlåtligt, men två? Nej. Därtill måste arrangörerna se över parkeringsproblemen. Platserna räcker inte till, det är trångt och knöligt, och underlaget lämnar mycket övrigt att önska. Stora lastbilar kan nog köra över en och annan tuva utan att det känns. Men små personbilar kan det inte. De enorma hästlastbilarna borde få ha ett fält i fred för sig själva. Vip och sponsorer ett fält, vanliga åskådare ett annat (eller två), och media borde ha en parkering för sig.
Och varför? fast det här riktar sig kanske mer till internationella ridsportförbundet FEI: varför finns det ingen förklaring att få till hur många världscuppoäng som står på spel i hoppning när nu Norrköpingstävlingen har tagit ett steg upp och blivit tvåstjärnig (av tre möjliga)? Om nu detta är så viktigt och flera internationella ryttare hittar till Åby så måste det också bli begripligt för åskådarna vad som står på spel. Hur många rankingpoäng får den som vinner? Den som kommer femma? Det borde åskådaren få veta redan i programmet. Det får man inte och jag vet ärligt talat fortfarande inte hur det räknas ut.
Nog med gnäll. Jag vill lyfta på dressyrhatten igen. Den här gången för alla dessa funktionärer som sliter så, för alla ryttare, för alla hästar, för Åby, för Norrköping Horse Show (vare sig den är internationell eller inte), och för danska ryttaren Linnea "Linse" Ericsson. Hon vann nämligen det sammanlagda meetingpriset, och fick en sadel värd 50 000 kronor. Hatten av också för Charlotte Esping, som verkligen hade en dressyrhatt på sig och som går från klarhet till klarhet.