Och hon har lärt hästarna. De har lärt sig tillsammans, hästarna och hon, vuxit samman till ett team som nu kan hålla uppvisningar i frihetsdressyr och lära ut till andra hästägare och ryttare hur relationen mellan häst och människa kan se ut, utan en massa tvång och krav.
– Mina hästar är relationshästar, inte prestationshästar och jag vill att de som vill ha min hjälp ska känna glädjen och hitta relationen till hästen, hitta harmonin, bara vara.
– Mindfulness pratas det ju mycket om nu, inflikar Mikaelas kompis Emelie Westerholm, som också utövar den här dressyrvarianten.
Eller ska vi kalla det horsemanship?
– Jag jobbar mycket med att lära ut hur man ska förhålla sig till hästen, säger Mikaela. Det spelar inte så stor roll vad vi gör, bara vi har roligt ihop.
Frihetsdressyr görs i full frihet. Det vill säga att hästen är oklädd. Har ingen utrustning alls på sig. Inte ens när ryttaren sitter upp och rider. Ingen sadel, inget bett. Ingenting.
Ändå får Mikaela dem dit hon vill.
Lyder
Det ser så lekande lätt ut när hon får hästarna att bocka och buga, niga, sitta, pussas, snurra, ställa sig med benen i kors. Eller bara elegant springa i takt med Mikaela. Steg i steg här på Flemma gård i Stjärnorp, invid Roxen. På andra sidan sjön ser vi Linköping.
– Hästarna går på lösdrift i idyllen här.
Mikaela berättar att hennes hästliv – nu i eget företag – började när hon som elvaåring fick två sköthästar och den ena hästen var extremt känslig vilket gjorde den till en bra lärare.
– Hon var väldigt tydlig både när jag gjorde rätt och när jag gjorde fel.
Började tidigt
Som 13-åring fick hon sin första egna häst, en häst som hade problem med benskador (pålagringar) varför den inte fick ridas i långa perioder. I stället fick den vara lös såväl i stallet som i skogen och på banan och Mikaela lekte fram sin övningar.
– Det var då jag kände meningen med mitt hästliv. Glädjen och känslan av att vi gjorde det här tillsammans. Och tack vara att vi lärde känna varandra så bra på marken blev det inga problem att flytta upp kommunikationen på hästryggen. Jag red honom utan huvudlag för att finna känslan och kontakten och ville inte att det skulle behövas mer.
På den vägen är det.
I dag har hon tre hästar. 2009 köptes ett shetlandssto, Minya. En bestämd liten dam som bara var fem månader då deras vägar korsades och som i början fick bäras in i transporten då hon inte hade lärt sig hur man blev ledd. I dag kan Minya diverse trick samt följer efter "matte" likt en hund, kommer när hon ropar och följer med på joggingrunda i skogen.
2010 köpte Mikaela ett friesersto, Marisca. Hästen som i dag verkar älska att hålla på och öva in en massa trick. Men då ska man veta att hästen var extremt svårhanterad när hon köptes.
– Hon hade blivit illa behandlad och fått flytta runt extremt mycket. Det är tack vare allt vi har lärt oss tillsammans som jag har vågat starta ett företag.
Belönar med godis
För tre månader sedan fick Mikaela ytterligare ett friesersto, Annet.
– Maria Gramén sa att hon skulle bli glad om jag ville ta över den. Och det ville jag verkligen.
Mikaela jobbar alltid med belöning. Hästarna blir klappade, får godis, eller helt enkelt en paus när de gör vad Mikaela vill att de ska göra.
– Det är viktigt att stanna upp ibland och berömma när de gör rätt. Det ska inte vara svårt att göra fel, men det ska löna sig för dem att göra rätt. De ska känna sig motiverade.
Mikaela Jansson behöver inte höja rösten för att hästarna ska förstå vad hon vill. Så hur gör hon egentligen? Eller är det inte hon?
– Min idé är att den ska bli hästens idé. Jag vill att den ska tro att den själv kom på idén. Som att gå in i transporten.
Hm.