Vi har möts förut, Viktoria och jag. Men då var det på Staby gård hos Sofia Bengtsberg (Linköpings Horse Show-gården), där Viktoria först jobbade som hästskötare och sedan även som beridare något år. Bakom sig hade hon även en tid som beridare på Loviseholm i Södermanland hos Arnold Assarsson och Elin Jansson. Under tiden på Staby fick hon vara med om sitt livs hittills häftigaste upplevelse.
– Jag fick följa med Sofia till Belgien och fick även själv tävla där. Det var ju ett av mina drömmars mål att få tävla internationellt, så det har jag klarat av.
Viktorias allra första tävling ägde rum på Valla i Linköping när hon bara var sex år.
– Det är nog därifrån min envishet och målinriktning kommer, gissar Viktoria och berättar om en klubbtävling.
– Jag red en shetlandsponny som hette Kaxe och jag hann åka av tre gånger och han vägrade nog sex gånger på åtta hinder! Jag skulle bara komma igenom den där banan, oavsett vad.
Envisheten följde hennes spår och hon tävlade allt högre upp i klasserna. Med sin häst Quilly till och med på 1,40 och hon har hoppat 1,60-hinder på träning. Det är inte höjden i sig som är svår att klara. Det är att tävlingsbanorna blir svårare ju högre hindren är, klurigare. Det handlar om avstånd och svängar, hindrens bredd och placering. Vägval. Att hoppa 1,60-hinder rakt framifrån behöver inte vara problematiskt..
Problem fick Viktoria däremot efter en skada i september 2018. Hon jobbade då på Staby och träningsred en av hästarna där, blev avkastad och gjorde illa
vänsterfoten. Efter det gick hon sjukskriven två och en halv månad och kände sig också lite rädd för att fortsätta tävla och träna för tävling. Viktoria tappade lusten att tävla. Sommaren 2019 såldes Quilly.
– Jag jobbade heltid också, utbildade mig till frisör och jag är för resten fortfarande lärling, jag kände mig lite trött på tävlandet och var utan häst ett tag, men fick suget tillbaka.
I höstas köptes stoet Toscana, född 2015.
– Hon är lite känsligare än vad jag trodde. Försiktig och tuff, modig. Jag har haft henne på en första gruppträning och hon var jätteduktig. Nu är det meningen att hon ska få börja i nån Pay and Jump och sen starta på väldigt låga hinder i tävling. Högst en meter. Sen tar vi det därifrån lite försiktigt. Hon är ju bara fem år.
Om hästen är modig så är det snarare tvärtom med Viktoria.
– Alltså, jag gillar att se en massa spännande filmer och så, men annars är jag en fegis, mörkrädd också. Och har svindel!
Märkligt nog även på hästryggen.
– Så är det. Jag är rädd före varje start, men när man väl kommer igång inne på banan så släpper det och jag vill verkligen övervinna min rädsla och älskar att vinna. Jag är tävlingsmänniska. I allt!
Det sista säger Viktoria och tittar mot sambon Markus som nickar och gör en talande min (jodå, så att).
Vi småpratar och talar om Mantorp och promenadvägar, om ladugårdsbranden i Vreta kloster, lite till om höjdrädsla, om kaffe (tack), hundar (paret har en dansksvensk gårdshund vid namn Kelly), om Mantorptravet som de ännu inte har varit på trots att de bor bara 200 meter från entrén, om egna stallet.
– Jag är dålig på att hålla ordning hemma och är en jävel på att skita ned, men inte i stallet, där håller jag efter och tror att hästarna uppskattar om det är rent!
Viktoria Edelborg har älskat hästar hela livet och det är inte så svårt att lista ut vad hon helst av allt talar om med kunderna på hårsalongen i Linköping.
Hästar, hundar, hår.