I november förra året debuterade Malin Hansson och hennes då nioåriga och imponerande häst Primo (1,80 i mankhöjd) i dressyrens svåraste klass. Sedan dess har ekipaget ridit 7–8 Grand Prix och på Elmia om två veckor är det dags igen.
– Om det inte varit för att andra pushat mig så hade jag nog aldrig startat i GP. Jag tänkte att alla andra är så mycket bättre än jag.
Men så är det inte. Hon tillhör östgötaeliten i sin sport och i länet finns bara ett par ryttare som är bättre resultatmässigt, hon nämner själv Malin Rinné och Sofia Möller. Med Lotta Esping borta från tävlandet på grund av graviditet, ja då är Malin Hansson trea på den här nivån.
– Skillnaden mellan mig och de andra är att de satsar så mycket mer och har mer än en häst.
Egentligen borde inte Malin kunna rida så bra som hon gör. Hon saknar såväl biceps- som tricepsmuskler på vänster arm och kan inte ens hålla i en kaffekopp med den handen.
– Men jag kan hålla i en tygel. Jag har fått kompensera med att bli väldigt stark i ryggen och med sätet i ridningen, säger Malin som föddes med en sjukdom som förkortas AMC. Utöver de saknade armmusklerna felas hon även en vadmuskel, därför är vänstra fotleden stelopererad och hon kan inte trampa ner hälen.
– Men jag har inte ont och jag kan göra allting. Och jag vill inte tävla i handikappklass. Jag ser inga hinder och jag har aldrig sett mig som handikappad.
Men du skulle redan ha kunnat vara med i Paralympics?
– Absolut. Men jag vill inte.
Nej, och Malin Hansson klarar sig utmärkt bland icke funktionshindrade. Hon kvalade sålunda in till årets SM och deltog också där.
– Det var årets mål och jag kom inte sist, men hade lite större missar än vanligt. Jag var jättenervös, och det blev inte bättre när jag på framridningen var inne samtidigt som världsstjärnan Patrik Kittel.
Nej, det kändes. Att plötsligt befinna sig på samma nivå som de stora namnen hon tidigare som åskådare åkt för att titta på.
Hur började din ridbana?
– På ridskola i Munkedal när jag var sju år. När jag var tio fick jag en egen ponny, Rullan, en shettiskorsning. Hon la sig ner och rullade i stället för att hoppa.
Till Linköping kom Malin för att efter gymnasiet gå en påbyggnadsutbildning på Vretaskolan. Efter det blev det jobb hos Annica och Peter Gustafsson på Hamra i två år innan hon fick ett vikariat på Vreta 2001, varpå hon genomgick en distansutbildning på Strömsholm till ridlärare. Klar 2004.
Stallchef på Vretagymnasiet har hon också varit fram till i somras då hon anställdes som ridlärare, därtill förstelärare i dressyr på Smedstad ridsportcenter. Hon berättar att hon dock även har grupper med elever som hoppar.
Vad är allra svårast i din sport?
– Svårast är att få till rätt anspänning inne på banan. Mycket beror på hur man själv är mentalt.
Mål?
– Jag har redan kvalat till SM nästa år och då hoppas jag komma till final.
Ett annat mål är att nå domarprocenten 70. Hittills har Malin och Primo legat mellan 60 och 66 procent.
Ett tredje mål är att tävla i Europa.
– Till det måste jag ha ett lite svårare kürprogram.
Vad är Primo för slags häst? Hans karaktär, menar jag?
– Han är tävlingsinriktad, godhjärtad och väldigt tjurskallig. Han är också hur snäll som helst inomhus, men ett monster när han kommer ut. Då stegrar han sig och far runt och ner i diken!
Kan det vara möjligt? Han går ju hur snällt som helst bredvid mig. Men ta mig sjutton om det inte rycker lite i ena mungipan på Primo. Skrattar han?
Det gör Malin Hansson i alla fall.
