Hästutbildaren utan egen häst

När Ryktbart hälsar på en eftermiddag på Gammelkulla har han långväga besök från Västerås.

– Björn är så bra, säger Sofia och Jenny Hanås.

Ryktbart har träffat på Björn Svensson då och då under årens lopp. Ibland har vi sett honom på hästryggen på tävlingar, ibland har han skymtat på läktaren, ibland lastar han ur eller i en häst. Senast sågs vi på östgötska ridgalan i januari och före det på Sundsmåla gård i Brokind.

Men nu har han flyttat sin verksamhet med unghästar. Igen.

– Jag bodde ju redan på Segorp och det blev lite jobbigt att åka emellan. Jag har barnen varannan vecka också och ville att det skulle vara enklare både för dem och mig.

Så nu driver han Unghästverkstaden på Gammelkulla ridanläggning som hästverksamheten numera heter på Segorps gård, inte så långt från Klockrike.

Björn Svensson visste tidigt vad han ville syssla med som yrke. Hästar. Vilket i och för sig var lite underligt eftersom han inte var uppvuxen med dem. Inte på de gårdar vid Svärtinge som hans pappa drev i alla fall. Däremot red hans syster på ridskola och han brukade följa med henne dit.

– När hon slutade så blev jag kvar.

Senare blev det hästprogrammet på Vretagymnasiet. Men han slutade innan han var färdig med utbildningen och började år 2000 jobba hos Leif Segorp och Anna Campner på Segorps gård i stället.

– Jag tränade och red ihop med Anna och lärde mig mycket av henne.

Efter ett och ett halvt år där flyttade han hem och jobbade på pappas gårdar vid sjön Rist innan han flyttade tillbaka till Segorp en tid. Men sedan började han jobba hos Li Krog på Stora Eke i Brokind och stannade där i tre år.

– Även om jag gjorde alla sysslor som man gör på en gård så började jag få lite mer struktur på verksamheten. Att producera hästar mot sporten.

I oktober 2008 startade han eget företag på Uddens gård i Svärtinge. Efter tre år hamnade han i Sundsmåla. Och efter två år där i samarbete med Jonas Rinné och Ida Dögl är han åter på Segorp. Eller Gammelkulla som det numera heter.

Jobbet gick – och går fortfarande ut på att rida in unghästar för försäljning. I Östergötland finns bara en handfull unghästutbildare till som bara håller på med det, säger Björn.

Men jobbet är slitsamt. Ofta är arbetsdagen tolv timmar lång. Året om.

– När man har ridit och tränat hästar en hel dag är man ganska mör och orkar inte göra så mycket annat. Det finns ingen tid över heller. Ofta är man ju inte inne förrän sent på kvällen.

Semester?

-Jag har aldrig semester och är jag iväg någonstans så är det med hästar, antingen för tävlingar eller visningar. Eller så reser jag för att sälja sadlar.

Björn är en av två försäljare i Sverige av kvalitetssadeln Bruno Delgrange. Ett jobb han utövar vid sidan av hästverksamheten.

I nuläget har Björn åtta hästar i träning. Ingen är hans egen. Han har ingen häst.

– Det kostar för mycket, säger han med ett skratt.

De hästar som han tränar tävlar han också.

– Målet är att sälja dem eller kvala in dem till championat, säger Björn.

Men fritid, Björn? Du måste väl ändå ha någon fritid? Förutom tillsammans med barnen?

- Då skriver jag nog något på twitter, facebook, instagram. Allt. Syns man inte så finns man inte.

Men Björn Svensson finns. Och är eftertraktad. Familjen Hanås i Västerås har tidigare köpt en häst som Björn utbildat och blev så imponerad av hans kunskaper att de nu kommit för att be om hjälp med dottern Jennys D-ponny Bino som börjat rycka och knycka med huvudet.

Björn hittar felet nästan direkt och sitter upp för att känna hur Bino känns från hästryggen. Efter en kvart har han fått hästen lugn och fin och Jenny kan ta över igen.