Det finns slott och herresäten, säterier och stuterier, gods och gårdar, och så finns det Bjällbrunna. Det är något särskilt med den gården, för där har jag bott. I ett hus tillhörigt gården, vill säga.
Jag var bara ett barn, tre, fyra och fem år när jag bodde på Bjällbrunna Rusthåll. Det var i början på 1950-talet.
Det säger jag till dagens ägare, Ebba Schenholm och hennes tre år äldre bror Christian när de bjuder på kaffe och bullar.
– Vad minns du? frågar de.
Den vitmålade stora slänggungan i er trädgård, säger jag.
– Ja, den ja. Den finns tyvärr inte längre, säger Christian och Ebba berättar att även de har bott i rusthållet. Det var när deras farfar och farmor ännu levde och bodde i stora huset.
Martin Schenholm var en gigant i den svenska ardennerhästens historia. Och det är ardennerhästar som finns i mina minnesbilder från gården. Kan det ha varit så många som 70?
– Ja, som mest hade farfar ett hundratal hästar här, säger Ebba som köpte gården 2010 av sin far Hubert och är den som bevarar historien. Hon kan historien och tycker den är både rolig och intressant att bevara.
Det är därför hon har börjat att dokumentera några av gårdens hästar genom åren.
Men inte alla, det skulle uppta hela hennes tid, så många har hästarna varit på Bjällbrunna.
– Jag vill lyfta de bästa, säger hon.
– Och mest omtyckta kanske, skjuter Christian in. Det är ju lite roligare att ta med hästar som vi har vuxit upp med.
För det är varmblodshästarna, ridhästarna, från 70- och 80-talen som hon främst (och enbart?) vill dokumentera.
– Det var en guldålder för halvblodshästarna här och vi exporterade en hel del, till främst Tyskland.
Det är på Facebook Ebba skriver och lägger in bilder. Hon gör det på Stall Bjällbrunnas plats och hittills har hon inte lagt in så många, men en handfull. Cordon Bleu, legendaren som startade en egen hingstlinje på gården; Portwein 511, Dukat, Duschka, Ante Portas.
Om Dukat skriver hon, bland annat: "Han köptes av Eric Lette som utbildade honom till Grand Prix och därefter såldes han till Herbert Krug i Tyskland. Tillsammans med Herbert vann han många GP, både nationellt och internationellt.
Tack vare framgångarna togs de ut att representera Tyskland vid VM i dressyr 1986 i Toronto, Kanada. På plats där vann de guldmedaljen i lag tillsammans med Gina Capellman/Ampere, Johann Hinneman/Ideaal och Reiner Klimke/Pascal!"
Det var i samband med förra årets östgötska ryttargala i januari som tankarna på en dokumentation dök upp. Det var sedan Ebba hjälpt sin far med att leta fram gamla bilder han tänkte använda i ett anförande på galan. Ett tiotal dagar före galan avled Hubert Schenholm efter en kort tids sjukdom.
– Och då blev bilderna som lite terapi för mig i sorgearbetet, säger Ebba.
Hennes pappa fick ett hederspris på galan för hästavelsarbetet på gården.
I dag har Bjällbrunna inga egna hästar. Inte en enda. Trots det är det inte hästlöst på gården. Och absolut inte i stora huset som är varsamt och snyggt renoverat och proppat med tavlor, bilder, prylar med hästanknytning.
Ebba tar mig med till stallet.
Här drack jag kaffe första gången, säger jag och berättar om drängen Jompa som hällde upp. Ebba skrattar åt denna udda utvikning.
Hon driver ett inackorderingsstall med 13 boxar och har även träning av häst och ryttare samt avelsrådgivning och ger råd vid hästköp/försäljning. Dessutom finns det två hyresgäster i flyglarna. Ebba arbetar som marknadschef på Lärande i Sverige, samt skriver som den jurist hon är även företagets avtal.
– När jag slutade på Strömsholm där jag var affärsområdesansvarig för elitridsporten och tog över gården var tanken att jag skulle köpa ett flertal unghästar och arbeta upp dem, men det var så stora kostnader med gården så än har det inte varit möjligt.
Ebba har annars en gedigen ryttarbakgrund och har tillhört dressyrlandslaget för unga ryttare, eller young rider som det heter. Ridningen ligger i blodet, så klart. Även mamma Wiveca red ressyr på landslagsnivå, medan pappa Hubert red svår klass i hoppning innan han slutade tvärt.
Men rider inte Ebba alls i dag, kan man undra.
– Jag sitter upp på elevernas hästar när solen skiner, säger hon.
Men tro inte att de där tankarna om unghästar är bortglömda.
– Vi har många tankar och idéer om framtiden. Inte minst ett ridhus, betonar Ebba.
Och en slänggunga, kanske?