Varför känns det högtidligt? Jo, för att det inte är varje dag som Rolf-Göran Bengtsson har vägarna förbi Linköping, inte ens förbi Sverige. Han bor sedan flera år tillbaka i Tyskland och är på resande fot till eller från tävling någonstans i Europa alla helger utom fyra på ett år. Att han nu är i Linköping är stort tycker de ridintresserade som kommit för att lyssna på när han blev intervjuad av ryttarkollegan och förra förbundskaptenen i hoppning, Maria Gretzer.
Får man då veta något man inte visste förut om Rolf-Göran Bengtsson, Jerringprisvinnaren 2011?
– Kanske inte, men jag lyssnar gärna flera gånger, menar Sara Tuvlind från Linköping och är så nöjd, så nöjd över att vara en av sju personer som hittar ett papper under sin stol på Engströms bil i Linköping där evenemanget hålls. Det ger henne ett schabrak som kvällens huvudperson delar ut. Och så får hon en kram av honom också.
Bengtsson växte upp på en gård i Sularp i Södra Sandby i Skåne. Föräldrarna drev jordbruk och hade hästuppfödning i mindre skala. Rolf-Göran fick en shetlandsponny när han var sex år och började tävla i tioårsåldern. Han började också rida stor häst som elvaåring och att alternera mellan ponny och stor häst var nyttig lärdom, säger han nu.
I början var det mycket fälttävlan och han vann också två SM-guld på ponny i den grenen. Dessutom blev han distriktsmästare i dressyr på C-ponny. Men någon framtid som ryttare tänkte han sig inte då.
– Jag har alltid varit intresserad av teknik och gick en fordonsteknisk utbildning och lärde mig reparera bilar och lantbruksmaskiner.
I sex år jobbade han också på en verkstad och red när han kom hem på kvällarna. Åkte också runt och tävlade mycket. För mycket.
– Ibland när jag kom hem var jag inte i säng förrän vid halv tre, och så upp och jobba på verkstan klockan sju.
Det höll naturligtvis inte. Han blev tvungen att välja och valde ridningen. Då var han 24 år.
Elva år senare, som 35-åring drog han iväg till holländske ryttaren och hästhandlaren Jan Tops stall i Holland för att jobba som beridare.
– Det var mycket som var lite upp och ner vid den tiden för mig. Min pappa hade precis gått bort också. Jag ville testa vad jag dög till och kom till en helt annan värld. Det var ett annat management, allt gick så mycket snabbare. Min uppgift var att hästarna skulle bli så bra som möjligt för att säljas. Det var ju ett handelsstall.
Men han nådde allt bättre resultat som tävlingsryttare också. Fast efter fem och ett halvt år sade svensken upp sig och efter diverse turer fick han kontakt med danske ryttaren och tränaren Bo Kristoffersen. De beslutade sig för att starta verksamhet tillsammans 2003. I Breitenburg. Sedan 2005 har Bengtsson också samarbete med mexikanske hästägaren Alfonso Romo och nu fick han tillgång till riktigt bra hästmaterial. Hästar som med Rolf-Göran i sadeln har matchats fram till riktigt stora resultat – inte minst Ninja La Silla. Ekipaget har vunnit såväl EM-guld som OS-silver.
Svensken är en etablerad världsstjärna i hästhoppning. Han har vunnit 8 delsegrar i världscupen, 41 Grand Prix-segrar, och var 2012 rankad etta i världen. Efter en ljumskskada 2013/2014 är han nu på 15:e plats.
Vad har tagit dig till den position du har i dag, frågar Gretzer.
– Viss mått av talang, envishet, målmedvetenhet. Och så måste man vara tävlingsmänniska, vara motiverad, svarar Bengtsson på sitt lågmälda och seriösa sätt.
Hästen då? kom en fråga från publiken. Vad måste en bra häst ha?
– Mod, god ridbarhet, arbetsvilja, och så måste den vara försiktig.
Rolf-Göran Bengtsson är också försiktig. I alla fram i sin framtoning. Han är ödmjuk och vänlig. Nästan blyg. Och det går hem hos den ridkunniga publiken i Linköping som gillar vad den ser och hör. Alla gillar förstås också när idolen öser beröm över hästskötaren Celia Rijntjes som följt med honom i 15 år.
– Hon ser alltid till hästarnas bästa. De går alltid först, säger han.
Och sånt måste man ju bara gilla.