Livskvalitet är vad det handlar om. För visst sätter det extra färg och guldkant på tillvaron för en drabbad att få möjlighet att vara med på de olika aktiviteter som Strokeföreningen i Linköping anordnar. Där finns sedan tidigare datakurs, gymnastik, musikquiz, föreläsningar, utflykter, golf och numera också ridning.
– Underbart! Jag får ungefär samma känslor på hästryggen som när jag var ung och red mycket i Vikingstad och Rappestad. Det är underbart att bli ett med hästen. Dessutom är det roligt att vara med i en grupp, säger Yvonne Karlsson med ett innerligt leende.
Strokeföreningen fick i somras möjlighet att prova på ridning på Smedstad Ridsportcenter. Mycket tack vare ordföranden Lena Fix Ehrencrona.
– Det är viktigt för våra medlemmar att komma ut från sina hem på olika aktiviteter. Både för träning och social samvaro. Det finns många undersökningar som visar hur bra ridning kan vara för balans, motorik, koordination, andning. Inte minst ökar det självkänslan och självförtroendet när man ser att man trots sitt funktionshinder faktiskt klarar av det. Det blir en sporre.
Så är det, medger Yvonne Karlsson.
– Bra och stärkande träning. Man måste knipa åt med låren för att kunna hålla balansen och följa med i hästens rörelser. Man måste sitta rak i ryggen också.
För att det överhuvudtaget ska gå att rida för den här gruppen funktionshindrade behövs en lift med sele för att lyfta upp ryttaren på hästen. När det är dags för ”landning” på hästen ser den seleförsedda och luftburna ryttaren nästan ut som fallskärmshoppare. En sådan lift har man tillgång till på Smedstad där Gith Hansson är ridinstruktör.
– Det är lite annorlunda att vara instruktör för den här gruppen jämfört med vad jag är van vid annars. Här blir det ju inte fråga om ridning på samma sätt där eleven rider själv, utan hästen skrittar bara i lugn takt och vi går med vid sidan om och ser till så att ryttaren inte faller av. Vi samtalar mer och det blir som ett vardagssamtal, säger Gith.
Fem tillfällen är inplanerade på Smedstad för gruppen som består av fem personer, förutom Yvonne ingår även Sölve Danielsson, Ewa Andersson, Carl Strömberg och Per Fahlén i denna första grupp.
– Det här är andra gången för mig. Ostadigt som bara den, konstaterar Per Fahlén.
– Nästa gång ska jag rida barbacka, skojar 85-åriga Sölve Danielsson.
– Det känns bättre än första gången. Jag kände att jag kunde parera hästens rörelser lite bättre nu, säger Carl Strömberg.
Calle har ridit mycket som ung.
– Genom KFUM var jag bland annat på ridläger i USA. En gång red jag i Central Park på samma häst som Mick Jagger hade ridit på, berättar han.
Ewa Andersson är inte någon van ”hästmänniska” även om hon i mitten på 1980-talet red med sin son på Folkinge i Kisa. Hon säger att hon egentligen inte vill rida nu, men hennes make Leif har lyckats övertala henne.
Det är med skräckblandad förtjusning hon tar sig an uppgiften. Efteråt säger hon dock att det var skönt att komma ner från hästen.
Fem tillfällen kanske får en fortsättning.
– Men ridning är en dyr sport. Vi har sökt bidrag av Strokeförbundet och också fått det så att vi sponsrar med 1300 kronor för varje ryttare och tillfälle. Ryttaren betalar 200 kronor själv, berättar Lena Fix Ehrencrona.
En som säkert vill fortsätta rida är Yvonne Karlsson:
– En av årets höjdpunkter, säger hon..