Det har inte varit helt lätt att gå vidare efter förlusten av Olle. Idag har Emil ingen ny häst, men han rider i princip varje vecka på olika kompisars hästar.
När Emil Anderson var i elvaårsåldern väcktes hans hästintresset på allvar. Nu har Mantorpskillen ridit höga klasser i dressyr, men hans hästhistoria började inte på hästryggen, utan i en sulky.
– Jag började egentligen med trav och höll på med det i ett år. Men när jag var tio, elva år var jag på ett travläger där vi även fick testa på att rida och då upptäckte jag hur kul det var.
Från den stunden stod det klart för Emil att det var ridning han ville hålla på med.
– Efter att jag kom hem hoppade jag upp på en sällskapshäst vi hade till syrrans ponny. Jag red i full galopp rätt ut i hagen och familjen undrade vad som flugit i mig, berättar Emil med ett skratt.
Men det var först när Emil ärvde sin storasysters ponny, Krasse, som han blev intresserad av just dressyr.
– Det är en ren slump att det blev dressyr. När jag började rida ville jag hoppa och rida fort, men Krasse var inte bra på att hoppa.
Emil hade flera roliga år med olika ponnyer. När han skulle gå upp på stor häst var det återigen dags att ta över storasysterns häst.
– Han kallades Kurre och var en perfekt läromästare som hade gått upp till EM i fälttävlan. På honom har jag lärt mig det mesta.
När Kurre började komma upp i ålder kände Emil att det var dags att fortsätta tävlingsresan med en yngre förmåga.
– Mitt mål var att hitta en till läromästare, fast yngre, som kunde ta vid på den nivån jag var och utvecklas vidare därifrån.
– Vi åkte runt hela landet och testade hur många hästar som helst, men det klickade liksom inte med någon.
Emil Anderson skulle egentligen inte köpa en unghäst, han skulle ju ha en läromästare. Men så blev det inte. Tillsammans med Olle gjorde Emil sedan resan från noll till Medelsvår A. "Jag vill minnas hela vår resa med tacksamhet och glädje".
Men så en dag hörde Emils tränare Nina Lilja av sig, hon berättade att hon hade hittat en häst som skulle passa just honom.
– Hon sa att hon hade hittat min häst, hon bara visste det. Men det var en treåring, och jag skulle ju inte ha någon unghäst, absolut inte, säger Emil och skrattar.
Till slut lät Emil sig övertalas att åtminstone i prova hästen under en träning för se hur det kändes.
– Första gången jag såg honom tyckte jag inte att han var den vackraste, skrattar Emil och fortsätter:
– Han var redan 180 centimeter hög och såg ut lite som en blandning mellan en förvuxen travhäst och en älg.
Men när Emil kom upp i sadeln förändrades allt.
– När jag satt upp och började rida kände jag att det var just den här hästen jag ville ha.
Och det var precis här Don Caprillo, till vardags kallad Olle, och Emils resa startade. Duon kom snart att få en tight relation.
– Det var som menat att det skulle bli vi två.
Olle var så mycket mer än bara en häst för Emil. Att behöva säga farväl var otroligt jobbigt. "Han var som en brorsa för mig".
Emil hade länge drömt att få rida ett mästerskap, tillsammans med Olle slog den drömmen in.
– Att känna att jag har gjort allt själv från noll till Medelsvår A och lag-SM, med hjälp av mina tränare, är otroligt.
Hur kändes allt den där dagen då du precis skulle rida in på banan i ditt första mästerskap?
– Det hade varit en dröm så länge. När vi skulle in kände jag att vi skulle njuta, ha kul och göra vårt bästa. Allt slutade sedan med att vi satte allt det svåra och nästan red på personbästa. Jag kommer minnas det för alltid.
Tillsammans med Olle gick Emils dröm om att få rida mästerskap i uppfyllelse. Här syns de tillsammans under Lag-SM 2021. "Vi satte allt det svåra och red nästan på personbästa. Jag kommer minnas det för alltid".
Men efter lag-SM 2021 hann ekipaget bara med ett fåtal starter till, i oktober märkte Emil att det var något som inte stod rätt till med Olle.
– Han fick en ligamentfästeskada. Han tillfrisknade efter en tid, men hans smärta verkade gå i perioder och veterinären hittade aldrig vad som vad fel.
Trots att man gav skadan tid blev Olle aldrig riktigt bra. Att inte längre få åka på träning och tävling påverkade även hästen psykiskt.
– Han älskade att vara ute och visa upp sig. Han blev nästan personlighetsförändrad när han inte fick göra allt det roliga han vanligtvis gjorde.
I höstas fick Emil till slut fatta det tuffa beslutet att låta sin vän lämna jordelivet.
– Att se honom gå i hagen och ha ont var hemskt. Det jobbigaste var just att se honom må dåligt.
Olle har lämnat ett stort tomrum efter sig. Emil förlorade inte bara en häst, utan en del av sig själv.
– Han var en stor del av mig. Vi har gått igenom mycket ihop, inte bara hästrelaterade saker.
Emil Anderson och Olle hade ett starkt band. "Vi har gått igenom mycket ihop, inte bara hästrelaterade saker".
I dagsläget har Emil ingen ny häst, men han vet att han kommer leta efter många av Olles egenskaper i nästa häst, när det väl blir dags.
– Det finns mycket som han hade som jag kommer leta efter i en ny häst. Han var så cool och trygg och älskade tävlingslivet.
Hur vill du minnas Olle?
– Jag vill minnas hela vår resa med tacksamhet och glädje. Han var som en brorsa för mig.