Nu har Jennys dröm om ett eget hästföretag äntligen blivit verklighet. "Att ha hästar som kollegor är fantastiskt".
Där sitter hon, en liten tjej i röd jacka, högt upp på en stor brun häst. Hon tittar in i kameran med världsvan blick, med en hand om tygeln och den andra om ett dressyrspö som förmodligen är längre än hon själv. Benen når inte ens nedanför sadelkåporna, men det syns att det här är hennes plats i livet – i sadeln.
– Jag var nog runt ett år när den bilden togs, säger Jenny Gomér och skrattar.
Att hon skulle hålla på med hästar har det aldrig varit någon tvekan om, hon föddes i princip i sadeln.
– Mamma red och tävlade när jag låg i magen, sen började jag rida innan jag ens kunde gå.
Hästarna har alltid betytt mycket för henne, för med dem kan hon vara precis den hon är.
– Jag hade det väldigt tufft i skolan, men hos hästarna kunde jag alltid vara trygg. De dömer aldrig, de tycker ju om mig för den jag är.
Man skulle kunna säga att det var i ridsporten som Jenny fann sig själv.
– Där blev jag omtyckt för att jag var duktig på det jag höll på med och jag har alltid identifierat mig som ryttare, ända sedan jag var barn.
Jenny Gomér hittade sin plats i livet redan som barn - uppe på hästryggen.
Eftersom mamma är dressyrdomare är Jenny skolad inom den grenen, men det är hoppning och fälttävlan som har varit allra roligast.
– Jag är ju lite överallt och har inte kunnat välja en gren att satsa på.
Eftersom skoltiden var tuff valde Jenny att hoppa av gymnasiet för att istället plugga på distans. Detta gav henne stora möjligheter att satsa vidare på ridsporten.
– Jag planerade att starta eget företag inom ridsport och blev uttagen till en satsning inom Östergötlands ridsportsförbund där unga ryttare parades ihop med unghästar.
Men bara fem dagar efter att Jenny fått hem den unghäst hon parats ihop med hände det som inte får hända.
För fem år sedan ändrades Jenny Gomérs liv för alltid, på bara en sekund. "Jag hade hela mitt liv utstakat och jag hade bra förutsättningar."
Det är en helt vanlig dag i oktober 2017 och Jenny skulle gå in i hästens box. Boxdörren öppnades mot hästens bakdel, för att Jenny kunna komma fram till hästens huvud behövde hon runda honom.
– Jag hörde mig själv säga hej till hästen, men väldigt lågt. För att uppmärksamma honom på att jag kom lade jag en hand på hans rumpa.
Precis i den stunden tappade en person i fodergången framför hästen en grep.
– Det smällde till framför honom samtidigt som jag la min hand på honom, vilket gjorde att han blev rädd och sparkade.
Efter sparken låg Jenny på betonggolvet utanför boxen. Det första hon tänkte var att det här inte får göra henne förlamad.
– För mig skulle det vara det värsta som kunde hända.
Men så var inte fallet. Efter flertalet undersökningar stod det klart att hennes bäcken var brutet.
– När jag låg på akuten var jag väldigt bestämd med att ridbyxorna jag hade på mig inte skulle förstöras, för jag skulle ju rida igen.
Jenny trivs som allra bäst i stallet. Hon hade en tuff skoltid, men fann alltid trygghet hos hästarna. "De tycker ju om mig för den jag är".
På en sekund förändrades livet drastiskt. Redan på sjukhuset fick hon en helt annan syn på livet och den egna kroppen.
– Jag kunde inte sitta själv och jag kunde inte röra mina ben. Jag fick lära mig att gå på nytt.
När hon kom hem från sjukhuset ville hon ut till hästarna, så fort det bara gick.
– En av mina hästar nosade direkt på min höft och la mulen emot.
Jenny Gomér har haft flera roliga jobb och fått fina jobberbjudanden, men det var då hon insåg att det är hästar hon vill jobba med. "När jag insåg det tänkte jag att jag inte kunde slösa mer tid".
Sedan olyckan lever Jenny med kronisk värk.
– Framtidstron förstördes mycket efter skadan. Jag hade hela mitt liv utstakat och jag hade bra förutsättningar, men på en sekund var hela det livet borta.
– Hela min livslust tog slut. Jag blev fast i en kropp jag inte kände igen, som inte var min.
De första åren var svåra. Hur skulle livet bli nu?
– Jag har förlorat fem år av det liv jag vill leva.
Med hjälp av familj, vänner och stor beslutsamhet har Jenny lyckats vända allt det svåra. Följer hon rutiner, tar hand om och lyssnar på sin kropp funkar det även i sadeln.
– Nu vet jag att jag vill leva, och då kan jag lika gärna ha roligt på vägen. Det blir så bra som jag väljer att se det.
De första åren efter olyckan var svåra. Nu har Jenny, med hjälp av familj, vänner och alla djuren lyckats vända allt till det bättre. "Mindfulness har varit en stor del i det. Det blir så bra som jag väljer att se det".
Trots att det dröjt flera år har Jenny nyligen börjat tävla igen och hon har precis förverkligat drömmen om det egna företaget.
– Jag har haft bra jobb och fått fina erbjudanden, men när jag tänkt till har jag insett att det är i stallet jag vill jobba.
– Om jag tänkte så kände jag att jag inte kunde slösa mer tid. Så nu kör jag, säger Jenny.
Nu sköter hon inackorderingsstallet på familjegården i Rappestad. Här tar hon även emot hästar för utbildning, tävling eller försäljning samt håller lektioner för elever.
– Några av mina mål är att rusta upp inackorderingsstallet och komma ut och tävla med både mina egna och andras hästar. Att ha hästar som kollegor är fantastiskt.