Att många ridskolor väljer att införa viktgränser har bidragit till stor debatt inom ridsportvärlden. Svenska ridsportförbundet har varit kritiska till detta, då det strider både mot deras och Riksidrottsförbundets riktlinjer.
"Jag brukar säga att det aldrig är ryttaren som är för stor utan hästen som är för liten", sa Svenska ridsportförbundets ridskolerådgivare till P4 Göteborg för några veckor sedan.
En av de ledstjärnor förbundet har arbetat fram säger att ridsporten ska vara tillgänglig för alla. Samtidigt ska man arbeta för hästvälfärd och hållbara, glada och friska hästar. Så hur går det ihop egentligen, om man inte tycker att det ska få finnas regler kring hur mycket hästarna får bära?
Jag har en kompis som är veterinär, och för ett tag sedan pratade vi om hur hästen påverkas mer av att en längre eller tyngre ryttare landar i lite obalans efter ett hinder, än om en liten ryttare landar på samma sätt.
Ryttarens storlek spelar roll.
Vill vi att våra hästar ska hålla länge måste ekipaget vara proportionerligt. Oavsett vikt måste ryttaren även vara i balans, för att inte öka slitaget på hästen.
I samma radiointervju med P4 Göteborg säger ridskolerådgivaren bland annat:
"Människor kan bli ledsna och man behöver föra en dialog istället", när hon kommenterar valet att införa viktgränser.
Jag förstår problematiken. Kroppshets och skönhetsideal är vardagsmat idag, och precis som detta är otroligt närvarande i sociala medier, finns det även inom ridsporten.
Men är det verkligen en rättighet att få rida på hästar?
Jag tycker inte det.
I debatten på sociala medier blir det tydligt att det är så många känner.
"Det är djurplågeri att en häst ska bära övervikt. Jag är själv överviktig och älskar hästar, men skulle aldrig sätta mig på en hästrygg", skriver någon.
"Man kan göra annat med hästar förutom att rida", skriver någon annan.
"Jag är helt för kroppspositivitet och att alla är perfekta precis som de är, men inte på bekostnad av hästen", skriver en tredje.
Hästar är djur som berör många människor ända in i själen. En varm mule mot kinden kan torka de flesta av tårar, att sitta i stallet och höra hur de nöjt tuggar på sitt kvällshö gör att ett lugn sprider sig i ens inre.
Självklart ska stallet alltid vara en plats för alla, oavsett ålder och storlek. Här förenas vi i kärleken till djuret, och vi kan skapa minst lika många fina hästminnen från marken.