Hela mitt ridsportsliv har de funnits där, Susanne och Loa Axén. Det var Susanne som lärde mig att hjälpligt ta mig fram på speedkulan James inför en "blåbärstävling" i hoppning på Norrköpings horse show 1986. Den träningen ägde rum på Linköpings ridhus i Ånestad där Loa var ridskolechef mellan 1976 och 1996. Och vi har setts på en rad tävlingar.
Nu ses vi på Hoffmansgården i Orlunda.
Hur gick det med James?
– Han bröt benet i hagen och fick avlivas, minns Susanne.
Å, de har sett många hästar komma och gå genom åren. Loa flest eftersom han har varit med längre tid och började rida på Norrköpings fältrittklubb redan 1955 under Hans Helge Rasmussen och blev stallelev.
Var kom ridintresset ifrån?
– Min pappa var skolkamrat med Bertil Askling som senare blev ponnyuppfödare med gård och stall utanför Finspång och där jag ofta var och lekte. Och red.
I början av 60-talet utbildade Loa sig på Strömsholm och han gjorde militärtjänst på K4 i Umeå, varifrån han muckade 1961.
– 1964 och 1965 jobbade jag på halvtid på Bjällbrunna utanför Norrköping och red hästar för Martin Schenholm.
Se där, ännu en gemensam punkt. Där bodde ju jag som barn när vår familj hyrde ett hus av Schenholm.
– Så liten världen är ibland, konstaterar Susanne med ett skratt.
1 maj 1970 blev Loa ridshuschef i Norrköping där stallet och ridskolan låg på Dagsbergsvägen. Sex år blev han kvar. Sista året drev han även ridskolan på Stora Ånestad i Linköping. Där var han verksam till 1996.
Men Loa har så mycket mer på meritlistan. Han tävlade själv i hoppning (var med på något SM), var banbyggare, hoppdomare i kvalitetsbedömningar, var ordförande i ridfrämjandets ridskolekommitté, styrelsemedlem i ridskolornas riksorgan (RRO), var mellan 1982 och 1988 styrelsemedlem i Svenska ridsportens centralförbund. Han var även med och startade hästutbildningen på Vretagymnasiet. Samt engagerad i Östergötlands ridsportförbund. Under tio års tid var han dessutom steward (en form av överdomare) på Göteborg horse show.
– Numera har jag två förtroendeuppdrag: sitter med i Ridsportförbundets yrkesprovskommitté och disciplinkommittén. Och jag är examinator för ridhusutbildningen.
Ett helt yrkesliv, och mer därtill, har han ägnat åt hästar och gör så än. Visst har han hunnit med att gifta sig två gånger också och har två söner från det första äktenskapet och tre i det andra. Men ändå! Hästen.
Vad är det som gör hästen så speciell?
– Att få utbilda en unghäst är härligt, att få se de olika utvecklingsstegen, en härlig känsla helt enkelt. Och det är väldigt rofyllt att gå ut i stallet och höra hästarna stå och tugga.
Susanne?
– Samspelet mellan mig och hästen betyder mest. Hästen som individ och hur hästen ser på oss, hur den kan läsa av oss.
Susannes ridliv började också i Norrköping. På NFK där hon började ta lektioner 1971 och även började tävla på ponny." Regionalt bra", säger hon.
1977 började hon som instruktörselev på Ånestad i Linköping och blev två decennier senare hästlärare 1996 vid Vretagymnasiet/yrkeshögskolan. Hon är utbildningsansvarig för yrkeshögskolan vad gäller ridlärare och examinator för yrkesprov/hästskötare. Hon är också domare för unghästtester vid kvalitetsbedömningar.
Makarna Axén står för ett gediget häst- och ridutbildningskunnande. Vad de också har hunnit med under åren är att vara föräldrar inom ponnytravet.
– Jag fick en shetlandsponny av en avgångsklass på lantbruksskolan (Vreta). Den döptes för resten till Lars-Olof den också och sen ville pojkarna börja köra ponnytrav med den, säger Loa förtjust.
Varpå det blev lite skjutsande hit och dit, förstås. Dessutom fick även Loa köra trav. Men barnen tröttnade och Pierre, 27, är den ende som fortsatt med hästlivet. Han är i dag verksam på Ydre ridklubb som ridlärare och tävlar själv i hoppning.
Skillnaden ridskola på 50-60-talen och nu?
– Då var det militärer som styrde, skickliga hästmänniskor som dock saknade pedagogisk kunskap, säger Loa.
– Då fanns inte heller ponny på ridskolan, och dessutom var det väldigt få aktörer. I dag finns det ju så många fler ridklubbar och ridskolor, säger Susanne innan vi går ut till hagen för att fordra hästarna. Tre är familjens, övriga är inackorderingar på Hoffmansgården.
Vi ses väl snart på en tävling igen, gissar jag?
– Det gör vi säkert.