31-åriga William, bördig från Mjölby, har kvalat in till OS i Rio, men det har å andra sidan tio svenska fälttävlansryttare gjort och bara fem får åka. William, liksom även sambon Anna (Norrköping), tillhör skiktet alldeles under landslaget och det ska mycket till om han blir olympier redan i år.
– Vi är där och nosar på landslaget, båda två. Vi är inne i vår dröm och ser att det går att matcha de andra. Det betyder mycket. Men jag räknar absolut inte med att bli uttagen. Däremot gör jag en stenhård satsning mot EM nästa år. Det går i polska Strzegom och där har jag varit många gånger och skaffat mig erfarenhet.
Och han ska dit igen i midsommar.
Vi tar en fika tillsammans på Lövsund där paret bor i Grindstugan. I stora gårdshuset intill sjön Runnviken bor Claes och Clara Grill och vår fika intas på det lilla och omsorgsfullt renoverade Runnvikens pensionat & rekreation.
– Det var så tungrott där vi bodde i Rosenlund utanför Mjölby. Det fanns inget ridhus, ingen skrittmaskin och vi var tvungna åka iväg med hästarna så ofta. Här finns allt. Det var bara att slå till, säger Anna.
1 december 2012 flyttade de in.
– Alla unghästarna har 80 hektar lösdrift att gå på. 80 hektar! säger William.
Det är som ungefär 160 fotbollsplaner i storlek, tillägger han.
– Mindre bra är att Lövsund ligger 15 mil längre norrut och större delen av vårt tävlande sker ju söderöver, säger William.
Men det man förlorade på den längre resan tar man igen på annat. Inte minst kontakten med hästfolk i Stockholm.
Kaffet är gott och kakan likaså. Det är en härlig dag i juni. Vi pratar om nu och då, om OS 2008, då William faktiskt var med.
– Det stämmer. Då var jag hästskötare åt Katrin Norling. Det är sån otrolig atmosfär på såna tävlingar.
Vi pratar om tävling, hästar och deras skötsel, olyckor, döden, träning och kost. Sedan 1992 har 87 ryttare dött på tävling i fälttävlan, får jag veta. Men varken Anna eller William säger sig vara rädda på hästryggen. Då skulle de inte kunna hålla på. Och olyckor, rotationsfall, har båda råkat ut för. Värst ut råkade Anna 2012, en skada hon känner av än.
– Åttio procent av all min vakna tid har jag huvudvärk och jag lider också av minnesförlust.
Ändå vill hon fortsätta. Målet har ju kommit några snäpp närmare.
– Vår sport är svår att jämföra med andra idrotter. Andra idrottare har bara sig själva att tänka på vad gäller mat och sömn. Vi har hästar som vi måste tänka på också, säger Anna.
– Det är viktigt för hästarna att få ordentlig viloperiod efter hårt arbete och flera dagars resande. Och logistiken måste funka, menar William.
På tal om det, brukar Edwina följa med på tävlingar?
– Många. Men hon har vant sig så pass att hon börjat fråga inför tävlingar om det finns hoppborg, eller dansgolv på färjan. Får man armband?
Finns det armband på tävlingen innebär det oftast att det är en stor tävling med just hoppborg och andra, roliga aktiviteter för barn.
Edwina är för övrigt en kändis i hästvärlden. Bilder och klipp med henne ridandes på sin shetlandsponny Tusseman har gjort viral succé.
Men det är för mammas och pappas skull jag åkt till Lövsund, två mil nordost om Nyköping. Och för hästarnas. Tillsammans har de fem hästar som går trestjärnig klass: La Liga, Quireboy, Box Quite, Orup och Fly Away. Den senare äger de själva.
– Box Quite ägs av Therese Örup i Boxholm, Orup av Björn och Kristina Rosell, La Liga av Nina H Andersson och Quireboy är i norsk ägo, berättar Wiliam.
De båda östgötarna gläder säkert hästägarna med resultaten i år. Utöver Williams fina OS-kval med La Liga i franska Saumur placerade sig Anna i trestjärnig klass vid tävlingar i Polen i slutet av maj med både Box Quite (5) och Fly Away (9).
William har något så sällsynt som elva år som delfintränare bakom sig.
– Jag har tagit en paus från dem. Det jag saknar mest är att mina fötter alltid var rena då.
Lite delfinträning, ägnar han sig dock åt. Eller samma teknik som när man tränare delfiner. Två dagar i veckan jobbar han inom Frösunda omsorg på Sveriges enda privatskola för autistiska barn, Ikasu friskola i Vallentuna, där han utbildar personalen i träningstekniken.
Anna nöjer sig med jobbet på Lövsund, men har jobbat med annat. Med andra hästar. Ett år jobbade hon som beridare på K1 i Stockholm.
Hon berättar att hon bara var elva månader ung när hon började prata om hästar! Hon fick en egen häst när hon var 12 och hon kom så småningom att börja rida på Bränntorps gård för legendariske Norrköpingsinstruktören Hans Negendanck. Så nog kan hon rida.
William, om du skulle säga något om Anna som tävlingsryttare?
– Hon är väldigt allsidig. Därför passar hon i fälttävlan. Hon är väldigt noggrann. Men hon utnyttjar inte sin hela kapacitet, sina resurser.
Anna om William, då?
– Han är extremt envis. Väldigt målinriktad, hängiven och är hungrig för att lära. Dock är han för lättpåverkad av saker runt omkring, för ostrukturerad.
När vi går för att ta några bilder med hästarna Box Quite och La Liga lägger William ena armen om La Liga och säger:
– Han är som en bror för mig. Fast väldigt kaxig och dryg. Som tur är så är vi väldigt olika. Det kanske är därför vi passar bra ihop.
Och när vi går tillbaka mot stallet berättar han för mig att när han ibland fylls av för mycket självförtroende och självgodhet kallar Anna honom för ett annat namn.
– Då kallar hon mig för Jörgen.
Vad i...!
Anna skrattar gott och förklarar att det inte har det minsta med mig att göra. Det är bara ett namn i högen hon tagit till för att försöka dämpa sambon en aning.
Hm.