Malin Baryard Johnsson och Indiana står bara dagar bort från avresan till OS i Paris där det svenska laget ska försvara sitt guld från Tokyo.
Det hade gått ett par år efter den där magiska kvällen i Tokyo när allt stod rätt för det svenska landslaget i hoppning. Malin Baryard Johnsson, Henrik von Eckermann och Peder Fredricson skrev historia med OS-guldet – Malins make Henrik Johnsson skrev senare en bok om det, och när hon väl läste den kom det många minnen.
Känslorna kom tillbaka.
– Mitt liv ser väldigt mycket ut så att när jag gör något så går jag vidare snabbt för det är alltid något nytt som ska hända snart. Jag är glad över min mans bok för där fick jag återuppleva väldigt mycket igen. Det var en bra process att minnas tillbaka allting och få allt på pränt, säger Malin Baryard Johnsson.
Senast var hon en av tre som red ordinarie i laget, nu är Malin Baryard Johnsson anmäld som reserv i lagtävlingen den här gången.
Drivet att kunna hålla på så länge i toppen av sin idrott kommer från annat än bara tävlingarna.
Hemma på Jonstorps gård har Malin Baryard Johnsson haft sin bas i många år.
Hon sitter vid ett träbord utanför stallet hemma på Jonstorps gård. Solen står högt, det är mitt emellan två tävlingsveckor i Göteborg och OS är bara en vecka bort. Inne i stallet står Indiana och väntar på att resa ner till Paris.
Om de kommande veckorna också kommer att gå så bra att det mynnar ut i en bok är förstås skrivet i stjärnorna, men det är ett svenskt lag som på papperet har alla chanser att göra något bra igen.
– Förra OS var vi storfavoriter och hade enormt höga krav på oss själva också. Egentligen är det inte så stor skillnad nu. Vi åkte till Tokyo för att vinna guld och åker till Paris för att vinna guld också, säger hon på frågan om det är annorlunda att komma som regerande OS-vinnare (i lag).
Det var redan historiskt att vinna en gång, vad talar för att ni ska göra det två gånger i rad?
– Vi är ett väldigt, väldigt starkt lag. Helt klart. Sedan är det många andra starka också. Vi ska få allt på plats under de där dagarna, som vi fick i Tokyo, och det är inte självklart. Det har inte varit toppresultat från det svenska laget med de sammansättningarna som har varit i år, men i Rotterdam kom vi tvåa (League of Nations) och det var enda gången som vi var samlade allihop. Och det talar väl för oss. Det var ett väldigt bra genrep, bra också att inte vinna så det finns lite att skruva på.
Är det skönt att ni är exakt samma fyra uttagna nu som förra OS?
– Jätteskönt. Det känns väldigt bra. Det är inga frågetecken hur man beter sig mot varandra, man kan vara helt och hållet sig själv och ingen som tar illa upp om man är stressad, nervös, tjurig, tyst eller pratglad. Man kan vara precis som man vill och ingen tar illa upp. Vi vet var vi har varandra.
Indiana är speciell. Precis som Butterfly Flip var. Malin Baryard Johnsson hoppas att det finns en framtida stjärnhäst i stallet för den dagen när Indiana pensioneras.
Malin Baryard Johnsson och Indiana står bara dagar bort från avresan till OS i Paris där det svenska laget ska försvara sitt guld från Tokyo.
Samspelet mellan häst och ryttare är det viktiga i hästhoppning. Det jobbet som tar många timmar som inte syns.
Rolf-Göran Bengtsson är den fjärde kuggen i laget, i Tokyo var han reserv i laghoppningen. Just nu är det Malin Baryard Johnsson som är uppsatt som reserv av de fyra i lagtävlingen under kommande OS. Hon vet därför inte än om hon kommer att tävla i laget.
– Som det är nu står jag utanför. Samtidigt är det så speciellt att man kan byta fram till två timmar innan. Det gäller att jag är redo hela vägen.
Hur går den dialogen med Henrik Ankarcrona (förbundskaptenen)?
– Vi vet exakt och åker dit med de förutsättningarna att det är de tre som rider och jag som är fjärde. Jag ska vara beredd ända fram till start, det är som vanligt. Det är klart att jag helst hade velat rida hela mästerskapet, samtidigt ska jag vara den reserven som jag själv hade velat ha när jag rider, säger Malin Baryard Johnsson som slog igenom i världseliten redan 1996 när hon var sjua i världscupfinalen.
Samma år gjorde hon OS-debut i Atlanta och i sommar väntar hennes sjätte olympiska spel totalt. Det är inte många svenska atleter över huvud taget som har gjort så många. En knapp handfull har sju, ytterligare några har gjort sex.
– Jag har haft en fantastisk karriär och har haft förmånen att ha hästar på den nivån under många år. Jag hade ingen häst i Hong Kong när OS var i Peking och inför London (2012) blev Tornesch skadad bara veckorna innan. Det är bara ett OS jag har missat på grund av att jag inte har haft en häst på den nivån.
Är det något man kan stanna upp och reflektera över när karriären pågår eller rullar det på utan att det blir tid för sådant?
– Det rullar på. Det är klart att emellanåt, när man framför allt träffar någon gammal kollega som man inte sett på 20 år, blir man påmind om hur länge man har hållit på.
OS-guldet i Tokyo är höjdpunkten i karriären hittills, men drivet som har hållit henne i världstoppen kommer minst lika mycket från annat än att vinna tävlingar.
– Så länge jag har där att göra är det väldigt, väldigt roligt. Sedan kommer det säkert att komma en dag där jag står utan topphäst och då är frågan om jag orkar dra det ett varv till. Det vet jag inte. Å andra sidan står det ett gäng hästar i stallet som är fantastiska så det blir nog några år till. Det här behöver inte vara mitt sista OS även om det lär vara Indianas sista, säger Malin Baryard Johnsson om sitt 16-åriga stjärnsto.
Vad driver dig framför allt, att vinna eller annat?
– Jag älskar det här jobbet. Att jobba med hästar, ta fram hästar och resan man gör med en häst. Som Indiana som jag har haft sedan hon var sju år när hon kunde i stort sett ingenting till att vi är ett av världens bästa ekipage nu. Det är grädden på moset, tävlandet och framgångarna. Drivet är mer livet med hästar, att varje dag försöka lösa problem och framför allt hitta samarbetspartnern som man blir ett med. Det är häftigt och roligt. Och inspirerande.
När i processen kan du se hur bra en häst kan bli?
– Egentligen har man förhoppningar hela vägen tills den dagen man ger upp. Man kan tro mycket på en unghäst men sedan tar det stopp på en viss nivå. Man gör resan tills det tar stopp och för vissa tar det inte stopp utan det går hela vägen.
Malin Baryard Johnsson med medaljen efter hemkomsten från förra OS.
På prispallen. Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson skrev svensk historia när de vann lagguldet 2021.
Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson skrev svensk historia när de vann lagguldet 2021.
Firandet efter guldet på plats i Tokyo.
Resan med Indiana är speciell. Den har inte varit enkel.
– Hon hade potentialen från början, hon kunde hoppa ett stort hinder. Men hon var oerhört svår. Och det räcker inte att man kan hoppa ett stort hinder. De ska också vara hinderkloka och ridbara så de klarar av det. Det tog ett par år innan jag verkligen trodde att vi skulle lyckas lösa de här kommunikationsproblemen. Sedan gjorde vi det. Det ser inte alltid så kommunikativt ut men vi förstår varandra oerhört bra. Även om det ser vilt och galet ut är vi oerhört sammansvetsade.
Finns det någon ny Indiana i stallet?
– Jag har några jag tror väldigt mycket på. Det kommer aldrig komma en Indiana till. På samma sätt sa jag att det aldrig kommer att komma en Butterfly Flip till men då kom det en Indiana. Så det kanske kommer en tredje individ som slår de där två, vem vet. Det hoppas jag förstås, men svårt kommer det att bli.
Det är det här jobbet som inte syns utåt som driver dig?
– Precis, det är tjusningen också. Resan med framför allt unga hästar. Det är två steg framåt och ett bakåt hela tiden. Och rätt vad det är så är det fyra steg framåt. Man vacklar mycket men framför allt så har man enormt mycket hopp. Gör de en bra grej så lever man på det rätt länge och med tålamod utvecklas de och blir så bra som man hoppades den första dagen man såg dem.
Formen är bra och Malin Baryard Johnsson drömmer om en individuell OS-medalj tillsammans med Indiana i Paris.
Med sikte på nya oförglömliga minnen i Paris.
Drömmen om en individuell OS-medalj lever i allra högsta grad. Senast kom hon femma. I Paris avgörs den individuella tävlingen efter laghoppningen, till skillnad mot förra gången.
– Vi har vunnit några av de största GP-tävlingarna. Vi vet att vi har potentialen, säger Malin Baryard Johnsson.
Som ekipage, är ni till och med bättre nu än i Tokyo?
– Svårt att säga, under den veckan 2021 var vi makalöst bra allihop. Nu har vi mer rutin men vi är också äldre. Det kan ha både fördelar och nackdelar. Jag tycker att jag har haft en bra tävlingsplan med Indiana, hon har gjort lagom mycket för att förhoppningsvis pricka formen.
Att svensk hoppning är så bra nu, det är inte bara ni fyra, vad tror du det beror på?
– Väldigt mycket är att vi fyra har varit med länge och bevisat under extremt många år att vi är duktiga. Det kommer också från att vi har en fantastisk hästhållning i Sverige. Vi är duktiga på att ta hand om våra hästar. Jag är ridskoleflicka från grunden och de flesta i Sverige börjar på ridskola. Där får man lära sig väldigt mycket från grunden. Sedan är vi ett gäng bra förebilder och har visat att det går i det här lilla landet.
Är det viktigt för dig att vara en bra förebild?
– Ja, självklart. Jag vet själv hur viktigt det är med förebilder. Jag är väldigt stolt över att vara det och känner att jag kan stå för det jag gör. Det är enormt viktigt. Och framför allt kanske när vi fortfarande är en mansdominerad sport att alla tjejer kan se att man kan lyckas som tjej.