En av världens främsta ryttare skällde en gång ut Åsa William och ifrågasatte hur hon kunde ge honom, som minsann var just en av världens främsta ryttare, så låga poäng.
Hennes svar: "Jag håller med om att du är en av väldens främsta ryttare. Men idag var du inte bra. Men eftersom jag är en av världens bästa domare så ska du få chansen att titta på filmen så kan du komma tillbaka sen om du fortfarande tycker att du fick för låga poäng".
– Han kom inte tillbaka.
Åsa William skrattar där hon sitter hemma i köket i huset intill Borens strand. Över en kopp kaffe berättar hon historien om hur en hästtjej, som en gång var lite avigt inställt till just islandshästar, blev en av världens mest meriterade domare i sporten. För man har ju varit med ett tag när man kan se en av världens bästa ryttare i ögonen och ge det svaret.
– Jag är som i princip alla andra hästtjejer uppväxt i ett stall. Jag började rida i femårsåldern i Stockholm där jag bodde då och var väldigt inne på dressyr. Sen började mamma, av någon oklar anledning, rida islandshästar. Jag var väl inte jätteimponerad till en början men de växte på mig, berättar hon.
Och när Åsa ger sig in på något så är hon den typen av människa som lätt grottar ner sig. Eller blir lite nördig som hon kallar det själv. Hon vill lära sig allt.
Så när hon skulle börja tävla så ville hon lära sig vad det är domarna kollar efter. För precis som i dressyr så är tävlingar på islandshäst en bedömningssport – och vad är väl då bättre än att själv utbilda sig till domare?
– Ska man bli bra på något så måste man ju veta allt. Och när jag hade lärt mig lite mer så fick jag döma lite högre upp i nationella tävlingar så upptäckte jag att jag hade någon slags talang för det. Så då tänkte jag att jag ska döma på den allra hösta nivån: jag ska bli domare på internationell nivå.
Till det finns ingen utbildning. Utan på den nivån handlar det om att ha öga för detaljer i islandshästens unika gångarter och tillräckligt med erfarenhet för att se de små, små nyanserna som skiljer den som hamnar högst upp på pallen från de som hamnar precis utanför densamma.
– Man får göra en examina för en internationell jury. Jag klarade det och sen har det rullat på sedan tolv år tillbaka, berättar hon leende och tar en slurk av kaffet ur koppen framför sig.
I helva världen finns det ungefär 100 personer som är på samma domarnivå som kvinnan som sitter på andra sidan bordet. Bara i år har hon dömt i 38 tävlingar runt om i världen – i bland annat USA, Island, Tyskland, Holland, Frankrike, Österrike, Schweiz och Sverige. Tittat på allt från världsryttare till nybörjare. För även om hon nu är en av världens bästa vill hon inte bara döma när de bästa tävlar.
– Jag har ju förmånen att få döma på alla nivåer. Man skulle ju kunna tro att det roligaste är att döma på de allra största tävlingarna. Men jag tycker charmen ligger i att döma på alla nivåer. Sen kan det ju bli lite för mycket. Men det bygger ju på en passion och kärlek till sporten, säger hon och tystnar för en sekund.
Sen tillägger hon leende:
– Och att man har en väldigt förstående familj.
VM i islandshästridning avgörs vart annat år. Till det tas 13 stycken domare ut som får förtroendet att avgöra hur medaljerna ska fördelas. Sen Åsa klarade examinan till att kunna ta internationella uppdrag har hon varit en av de utvalda varje gång. Så man kan väl säga att hon hade belägg för att ge den där världsryttaren det svar hon gjorde.
– Det kan finnas någon som har dömt lika många VM som jag. Men det finns ingen som har dömt fler.