Som hästutbildare är 35-åriga Malin Rinné van att arbeta hårt under många timmar. Hon har format många hästar, men också hunnit med att utbilda sig själv. Hon är civilingenjör och har jobbat några år på ett luftmätningsföretag. Nu har hon slutat där och börjat plugga igen.
– Jag läser en treårig utbildning på distans. Ledarskap och kvalitet på Uppsala universitet och får en kandidatexamen när jag är klar om ett och ett halvt år, förklarar hon när vi sätter oss till bords en solig decembermorgon på Sundsmåla gård.
I ridhusets matsal!
En del av ridhusbyggnaden är nämligen hotelldel i det av Gunnel och Clas Rinné drivna landsbygdshotellet med Bed & breakfast. Malin bjuder på kaffe och god äppelkaka. Vi småpratar så där som man gör och jag får bland annat reda på att Malin är fascinerad av spöken. Rädd är hon inte, men undrande. Tänk om de finns?
Är du morgonmänniska?
– Inte nu när jag pluggar så mycket. Det blev ganska sent i går så i dag är jag trött.
Visst räknar du väl den här säsongen som din bästa hittills?
– Jo, så är det, väl. När Scharmeur var fem år så vann vi visserligen i Falsterbo och fick rida unghäst-VM. Men, nej, nu är det ju en annan och högre nivå.
Det är trevligt att prata med Malin och mysigt att sitta i värmen och komforten. Mycket av det som sägs handlar om vardagliga händelser. Väder och vind. Äppelkakan framför oss. Hotellet. Husdjur. Livet. Familj och vänner.
Med Scharmeur debuterade hon i Grand Prix (dressyrens elitserie) så sent som i november förra året. Ett år senare debuterar ekipaget i internationell Grand Prix, ett delmål på vägen mot större mål som landslag och OS.
– Jag har ingen referensram i det här. Det är ju min första säsong i GP, men jag vill verkligen satsa och göra jobbet bra.
Högsta poängen hittills fick Malin och Scharmeur i Jönköping när de vann Elmia Scandinavian horse show under senhösten och noterades för domarprocenten 72,133. Trots det säger hon:
– Min känsla på träning är bättre än den på tävling. Men känslan inne på banan börjar likna träningskänslan.
Det är den hon strävar efter timme efter timme hemma på Sundsmåla. Eller på Lövsta i Upplands Väsby där hon ofta tränar för landslagsryttaren Tinne Vilhelmson Silfvén. Ibland sker träningen hos Sofia Möller på Luestad utanför Linköping.
Mycket träning blir det.
– Men mina mål och krav får inte sätta sig över hästens välbefinnande.
Vad är målet?
– Att rida i ett OS. Men jag vet att vägen dit är lång.
I två omgångar har Malin arbetat i Tyskland. Första gången ett halvår direkt efter studenten. Andra gången 2007 som 26-åring och då stannade hon tre och ett halvt år på ett gigantiskt statsstuteri i Neustadt med 550 hästar.
– Jag lärde mig massor. Främst att man måste vara noggrann med grunderna och ge hästarna en gedigen utbildning. Det jag inte är bra på själv tar jag hjälp med. Till exempel så tar jag efter tävlingar ofta med mig båda hästarna och åker till equiterapeuten Thomas Thid i Stockholm för att få loss muskelspänningar.
Hur var du som ponnyryttare?
– Före 14 års ålder fanns ingen satsning alls. Det var mest lek och skoj, som jag tycker att det ska vara. Visst tävlade jag lite, både i hoppning och dressyr, men jag var inte bra.
Vad gör du om tio år?
– Min ambition är att jag rider i landslaget och har startat mitt egna konsultföretag.
Malin tar mig med till stallet. Vi hälsar på Scharmeur, men också på kelsjuke Qurinell, 8, som också gått från klarhet till klarhet och som Malin vann dubbelt med i Friends Arena för några veckor sedan.
– Han har lätt för att lära sig och tanken är att han ska debutera i Grand Prix nästa år.
Kanske är Qurinell en blivande OS-häst?