Vi träffas i gokarthallen i Linköping som Hasse äger tillsammans med sonen Mattias. Han gick i pension för några år sen, men det kanske inte märks.
– Jag skulle vara här lite mindre, men det här är ju så kul så...
Vi backar bandet ett antal år, till dagen då allt började. Vi är i slutet på 1950-talet och Hasse minns det väl.
– Jag läste en tidning som hade gjort ett reportage om gokart i Amerika. Sporten fanns inte i Sverige då och tyckte bilen såg himla häftig ut. Jag tänkte direkt att "wow, en sån ska jag bygga".
Tog hjälp av en smed
Sagt och gjort. Hasse, som då var i tioårsåldern, filade på sin idé och tog hjälp av en smed i Åtvidaberg.
– Jag gick ner till honom med tidningen och sa att vi skulle bygga en sån.
Smeden hette Holger Johansson och kliade sig ordentligt i huvudet när Hasse kom ner med fyra skottkärrehjul och en motor som han tagit från en motorcykel som han själv sågat itu.
– Man han löste det. Det här var ju ingen riktigt tävlingsbil, men den fungerade utmärkt att köra med hemma på gården och leka.
Den första riktiga tävlingsgokarten köpte Hasse fem år senare i Växjö, när han arbetade på en utbildningsaffär inom livsmedelsbranschen, och träffade på en kille som höll på med gokart. Då hade sporten precis kommit till Sverige och den första banan hade just byggts i Laxå.
– Kanske fanns det tre-fyra banor i hela Sverige på den tiden. Så det blev inte många tävlingar per år, avstånden var stora och det var svårt att hitta skjuts när jag inte hade körkort själv. Farsan körde mig några gånger och så hade jag en faster som också ställde upp någon gång.
– Sen när jag tog körkort, 1963, åkte jag på så många tävlingar plånboken tillät.
Mötte Ronnie Petersson
Det var i den vevan som han bland annat stötte på Ronnie Petersson, som senare blev förare i Formel 1.
– Han var lite snabbare än jag, det ska jag villigt erkänna.
Hasse säger att en femteplats i svenska mästerskapen är hans bästa merit.
– Och att jag vann invigningstävlingen ute på Sviestad, när den banan hade byggts, 1973. Det är jag rätt stolt över.
Strax därefter bytte han till racing, när han köpte en Volvo 142 och körde den då populära Volvocupen.
– Bland annat fick vi köra som efterlopp till Formel 1 på Anderstorp 1975. Då minns jag att vi var 52 bilar till start och jag stod i fjärde startruta. Jag var faktiskt uppe på andra plats ett tag, men var lite för het och slutade sen på femte plats.
Han kan förresten inte låta bli att dra en historia om hur det gick till när han köpte den racingbilen.
– Egentligen får man skämmas lite, men det bjuder jag på. Mattias var precis nyfödd då, men jag ville väldigt gärna ha den där racerbilen, så jag tog vår privatbil, en Volvo 145, åkte till Örebro för att sälja den och fick med mig en tävlingsbil hem istället. Så jag stod där med fru, nyfödd son, racerbil i garaget men ingen privatbil.
Han skrattar åt minnet.
La ner tävlandet
Senare blev det två andra bilklasser innan Hasse hösten 1982 la ner sitt eget tävlande, sålde sin bil och köpte en husvagn istället.
Mattias lyssnar på vårt samtal och fyller i:
– Den 6 september 1982 klockan kvart över sex på kvällen var vi i Handen utanför Stockholm och köpte min första gokart.
Där började en resa som hållit på i över 30 år. Mattias visade sig vara en rejäl talang och det blev tävlingar runt om i hela Europa.
– Att han skulle få den utvecklingen han fick på gokart kunde man givetvis inte drömma om. Att vi skulle åka VM några år senare var lite overkligt. Men han började vinna tävlingar hej vilt och när han körde sin hundrade tävling vann han sin 50:e seger.
– Självklart var farsan katig i det läget, säger Hasse och ler.
Under den här tiden drev Hasse samtidigt Ica-butiken i Åtvidaberg, tillsammans med sin hustru Barbro.
– bland kunde vi vara borta snudd på en vecka när det var tävlingar utomlands. Så utan henne, och andra som hjälpt till, hade det aldrig gått.
VM-final i Italien
Det största minnet från Mattias gokartkarriär säger Hasse är från 1988, vid VM-finalen i Italien.
– Han var 15 år och blev tvåa. Gokart, ja motorsport överhuvudtaget, var riktigt stort i Italien även då så det var massor av folk på tävlingen.
Mattias plockar fram en gammal VHS från tävlingen. Innan start ser man Mattias sitta i sin bil, med pappa bredvid under ett parasoll för att skydda sig och sonen mot solen.
– På den tiden var det så det såg ut. Det var pappa-son, en kombibil med gokarten på taket och ett parasoll. I dag är sporten helt annorlunda, säger Hasse. Numera har bara lite mer än hälften sina föräldrar med, andra har avlönade mekaniker som är specialister på sporten.
Nu, drygt 30 år efter att Mattias började sin karriär, är Hasse tillbaka på gokartbanorna igen.
Farfar den som skruvar
Mattias son Viktor tävlar mer och mer, nu i klassen junior 60. Och alltid med farfar vid sin sida.
När gokarttävlingarna krockar med Mattias tävlingar i STCC så väljer Hasse gärna att hjälpa Viktor. Som för någon vecka sen.
– Jag åker lika gärna till Malmö på gokart som till det lite mer flashiga livet på Solvalla, säger han.
Ofta stöter han på gamla bekanta.
– Det är fler än jag som hade sina söner med då, som har sina barnbarn med sig nu. Jag tycker det är jättekul.
När det passar åker de alla tre på Viktors tävlingar. Farfar skruvar, pappa hjälper till med det körmässiga.
Och Hasse säger att han kanske ser en ny stjärna.
– Man ska inte skrävla om sina barnbarn, men helt klart är att Viktor är en jäkel på att åka gokart. Sen vet man aldrig om han kommer tycka det är lika kul så att han fortsätter, men så länge han gör det ska vi försöka hjälpa honom så gott vi kan.
– Det är lite skillnad på de två. När Mattias ställde sina priser i storleksordning så ställer Viktor sin i trappan och går och lägger sig, säger Hasse och skrattar.
Tuffare satsning?
Kommande helg är det tävling på hemmabanan, Sverigecupen avgörs traditionsenligt där. Det blir en av de sista tävlingarna för säsongen, sen börjar funderingarna på vilken klass och vilka tävlingar som man ska satsa på nästa säsong.
Hasse:
– Ett alternativ är att Viktor kliver upp en klass, till KF 3. Men det betyder också en tuffare satsning, fler tävlingar utomlands. Vi får fundera över vintern hur vi ska göra.