– Om hon inte varit där... Jag vill inte tänka på det.
Vi möts i Fontänen, föreningshuset mitt i Linköping som är fylld av aktiviteter hela dagarna och kvällarna. Stefan hittade hit tack vare en kontakt han fick när han höll på med sin rehabilitering.
Nu är han på plats flera dagar i veckan och har hittat nya vänner i en för honom annars nästan helt okänd stad.
Och mattcurling har blivit hans stora passion.
– Jag testade, det var riktigt kul så jag ställde upp i den största tävlingen som finns i den här sporten, Malmö Open, för några månader sen.
Hur det gick? Han vann förstås.
– Det var riktigt överraskande. Det hade jag verkligen inte trott.
Om vi ska ta historien från början är Stefan Zuazu född och uppvuxen i Guatemala. Hans mamma är svenska och bördig från Linköping, hans pappa är spanjor. De två träffades i Guatemala där Stefan växte upp precis som vilken grabb som helst, tillsammans med sin bror Christofer. Han var aktiv och tog redan som 13-åring (!) svart bälte i karate.
– Jag var duktig, absolut, och hade väldigt lätt för att lära mig.
Efter skolåren bestämde han sig för att se världen. Han ville studera och hade tre länder att välja på.
– Antingen Spanien där pappa är ifrån, Sverige där min mamma är född eller USA där vi har släkt. Det blev Sverige och Linköping för att mamma kanske var den som tjatade mest, säger han och ler.
Han pluggade svenska i Linköping i drygt två år och sökte sig sen till Kalmar för att läsa vidare på universitet.
Och det var där det hände, den 23 oktober 2015.
Bara en dryg vecka tidigare hade han fått en ICD, eller Implanterbar defibrillator, inopererad och hans mamma var på plats för att hjälpa honom med vardagliga saker efter operationen.
– Dagen innan hade jag varit på gymmet och tränat och nu skulle vi iväg till sjukhuset på en undersökning. Jag hade precis tagit på mig jackan när det bara small.
Hans mamma fick ner honom på sängen, ringde ambulans och på sjukhuset konstaterades en dubbel stroke som påverkade hela Stefans högra sida.
– Jag tillbringade två månader på sjukhus, hade svårt att prata i början och fick lära mig att gå igen. Först tog jag mig fram i rullstol, sen med rullator och sen med hjälp av kryckor. I dag går det ganska bra.
Men han har fortfarande sviter av det som hände.
– Jag är mycket bättre, men den högra sidan har lite svårt att hänga med och ibland har jag svårt med balansen.
Då och då funderar han på vad som hade hänt om inte hans mamma hade varit på plats.
– Jag bodde ensam i en studentlägenhet och det hade nog tagit ganska lång tid innan någon hade kommit på att jag var där...
Efter sjukhusvistelsen flyttade han tillbaka till Linköping, för att vara nära mamma som fortfarande hjälper honom med vissa saker.
Och det var då han kom i kontakt med Linköpings Handikappidrottsförening.
– Jag tränade på rörelsehälsan och träffade en kille som spelade pingis här. Han sa att det skulle vara bra träning och jag åkte hit och testade. Sen blev det att jag provade fler sporter eftersom det finns aktiviteter nästan varje kväll.
– För mig blev det lika mycket ett sätt att komma ut och träffa folk istället för att bara sitta inne i min lägenhet om kvällarna. Jag hade ju inga speciella kontakter här i Linköping.
Nu hjälper han föreningen under olika event, för att få fler medlemmar men också för att sprida kunskap om vilka svårigheter det finns.
Vi frågar vad föreningen betytt för honom. Han funderar en stund, sen säger han:
– När man drabbats av en sån här sak har man rätt att vara arg, rätt att vara ledsen. Men man har inte rätt att ge upp. Det finns de som har det mycket svårare än jag och ändå ser en positiv sida av livet.