För drygt tre veckor sedan slog Ove Karlsson upp portarna till en ny avdelning i Beach arena - padeltennisen. Banorna, 10 gånger 20 meter stora, delas av ett nät och ramas in av galler och glasväggar. En sammanblandning av tennis och squash helt enkelt. Och därtill med lite strandkänsla eftersom konstgräset som utgör underlag är toppat med 2,5 ton sand.
Här manas till batalj. Och när Ove bjöd in till testmatch ställde Corrensporten upp med lag Peter Mildaeus, Per Bergsten och undertecknad.
Bergsten är omutlig. Det är sedan gammalt. Han har så mycket tennis i sig att det bara tog honom en knapp kvart att hitta rätt till bollarna. Sportchef Mildaeus är en vinnarskalle med tonvis av bollkänsla så han behövde ytterligare ett par minuter bara, sedan hade han god kontroll och stod som en vägg vid nät och fördelade.
På andra sidan kämpade jag i par med arenans ägare Ove.
Gamla badmintonmeriter är inte mycket att hänga i granen, visade det sig. Det går inte att skylla på att träffytan sitter för nära handen. Det ställde visserligen till det då och då, men är lika illa för en tennisspelare. Njae, men att bara spela med handleden är ingen fördel. Inte heller det faktum att en fjäderboll inte alls flyger lika lätt som en tennisboll. Jag slog kort och gott ungefär 60 procent av bollarna direkt i glasväggen bakom våra kombattanter och se, det är inte tillåtet.
Lurigt var det också när firma Bergsten/Mildaeus helt regelrätt slog bollen i golvet och sedan i väggen bakom oss. Då förväntades vi returnera på volley i nästa läge, men att lära sig att bollen studsade iväg långt ut från glaset var ett gissel. Jag, van att alltid hålla mig alldeles under bollen på badmintonbanan, kunde bara inte tänka om. Varje gång bollen slog i väggen stod jag hoppfullt intill densamma och väntade, bara för att i nästa sekund se bollen, den retlige rackaren, slå i marken med ett litet sandmoln tre meter framför mig. Igen och igen.
Gemen rann i väg. Till slut seten. Irriterande är ett milt yttryck i sammanhanget!
Men samtidigt var det väldigt, väldigt roligt. Underlaget är skönt att röra sig på. Skonsamt för fötterna, rent av. Man räknar som i tennis och har första- och andraserve. Inga konstigheter. Det finns bara två linjer på banan. Den i mitten som skiljer serverutorna åt, och en på bredden som spelarna bara behöver ta hänsyn till vid serven. I övrigt är det bara att köra på.
Ove bjöd på färsk ananas mellan seten och det gav ny energi. Vi tog oss an tredje och fjärde set i nya dubbelpar och ömsom skrattade, ömsom morrade.
Vem ligger då bakom det här spelet?
– Mjaa, säger Ove, det är inte helt klarlagt. Men sporten är stor i Mexico, Argentina och Spanien. I Spanien lär mer än 2,5 miljoner människor vara engagerade.
Sverige är inte där än förstås, men intresset växer snabbt.
– Hittills har det gått bra här i Linköping. Det är ingen explosion kanske, men många som har varit här har haft jättekul och vill komma tillbaka.
Corrensporten sällar sig till det sällskapet.
Trots utbrott i ren frustration då och då gav spelet mycket mersmak.
Vi lär analysera Mildaeus känsla vid nät, Bergstens finurliga servar och kanske en och annan forehand från min sida, här på redaktionen ett tag. Och det lär inte dröja allt för länge innan det är upp till bevis igen.