Det var kul så länge jag trodde. Nu förstår jag bättre. Det blir inga svenska medaljer under skidskytte-VM.
Blåögd kan ni kalla mig.
Men jag trodde på Helena Jonsson och Björn Ferry.
De var så övertygande när de stod där leende i onsdags och berättade om känslan, om möjligheterna och chanserna. Helena skulle ta medalj i distansloppet, sa hon. Och Björn hade formen för att vinna.
Det räcker inte med ett känslomässigt utspel och en uppenbar besvikelse för att få förlåtelse när misslyckandet nu står där skrivet med svarta siffror väldigt, väldigt långt ner i resultatlistorna.
Jag känner mig grundlurad av både Helena och Björn. Av Anna-Maria Nilsson, Sofia Domeij, Elisabeth Högberg, Magnus Jonsson, Carl-Johan Bergman och Mattias Nilsson också för den delen.
Hemma-VM och sämst när det gäller, det håller inte.
Det är inte godkänt.
Och än löjligare blir det när en exalterad speaker låter munvädret fladdra som om en elfteplats var guld värt och en 36:e placering silver, som om det var något för massorna på läktarna att fira.
Och kallt om öronen blev det.
En bitsk kyla som följde stickningen in under mössan.
Som vanligt när laggarna är på får jag göra Norges sak till min. Ni vet, sejern är vår. Påfrestande att lyssna till, men glada norrmän och norskor sätter alltid piff på en skidtävling. Här i Östersund dominerar de hela stadsbilden.
Och de norska åkarna är inte sämre. Super-Svendsen och Mäster Björndalen, vilka praktexemplar. Emil Hegle Svendsen, 22-åring från Trondheim, är på jakt efter kungakronan i norskt skidskytte och i går tog han sin finaste skalp hittills och lät sin idol och sponsor, faktiskt, Ole Einar Björndalen, stå nöjd med sina tio VM-guld sen han förpassats av junior till silverplatsen.
Dubbelt norskt, alltså.
Svendsen sa sig gärna vara lika oförskämd mot sin sponsor även på söndag när det är dags för masstarten.
Att hoppas på någon svensk som ännu fräckare finns det tyvärr inga skäl att tro.
Jag undrar förresten om det spelar någon roll hur de svenska åkarna presterar? Alla tar flopparna med en axelryckning och ägnar sin uppmärksamhet åt publikmassorna som invaderar stadion.
Det är den som räknas, det är publiktillströmningen som ger arrangörstyngd och hopp om nya stora tävlingar till regionen.
Och att jämtarna drömmer om OS står skrivet i varje jämtes ansikte.