Sundlings spurtförlust – kanske ändå en vinst?

Under OS har den norska skiddominansen fått sig en törn. Istället har flera gamla stormakter fått ett uppsving och kanske är det precis vad längdsporten behöver?

Jonna Sundling förlorade spurten i onsdags och fick nöja sig med ett starkt silver.

Jonna Sundling förlorade spurten i onsdags och fick nöja sig med ett starkt silver.

Foto: Bildbyrån

OS2022-02-17 11:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När Tysklands Victoria Carl spurtade ner Jonna Sundling var det nog många svenskar som svor en osande ramsa över det förlorade guldet som nästan alla tagit ut i förskott. Men kanske finns det anledning att jubla ändå för det tyska guldet kan ha varit det bästa som hade kunnat hända, åtminstone för sportens framtid.

Under de senaste fem åren har vi kunnat se ett minskat intresse för längdåkning i mellaneuropa. Att vecka för vecka se prispallar med Norge och några inslag av Ryssland och Sverige har fått stornationer som Tyskland, Frankrike och Italien att tröttna. Vilket har inneburit att såväl tv-bolag som sponsorer har ansett det vara mer lönsamt att satsa på skidskytte och backhoppning där det både finns bredd, intresse och inhemska stjärnor. Under tiden har Norge fortsatt sin massproduktion av längdåkare och när ungdomarna i mellaneuropa inte haft någon förebild att se upp till har utvecklingen och därmed också framgångarna blivit lidande.

I fjolårets VM vann Norge totalt sju av tolv guld och vi fick flera gånger se pallar som i majoritet eller helt och hållet täcktes av norska idrottare. Och faktumet att det hela tiden var olika norska skidåkare som klev fram gjorde att det nog inte bara var jag som rynkade på näsan och ställde frågorna: Är det här en dominans som aldrig tar slut? Och hur ska intresset för längdskidor kunna öka om det hela tiden är samma nationer i toppen?

Men nu under OS har det sett annorlunda ut. Norge har visserligen flest längdmedaljer av alla, men förutom giganterna Kläbo och Johaug har resten av laget varit en skugga av sitt gamla jag. Istället har flera tidigare längdjättar väckts till liv och visat framfötterna. Tysklands silver i damernas stafett var lagets första mästerskapsmedalj på åtta år och guldet i onsdagens sprintstafett kan, som nämnt innan, på lång sikt ha stor inverkan för sporten även om det såklart var synd att det kostade Sverige ett guld. 

Som jag nämnde tidigare är Tyskland en stornation inom idrott men också bland sponsorer och det är bara att hoppas på att denna framgång inte var någon engångsföreteelse utan att det på lång sikt kan ge sporten ett uppsving runt om i Europa. Och det finns tecken som tyder på det. Bara på damsidan har olympiadens längdmedaljer spridits ut på sju olika nationer, nästan dubbelt så många som i Pyeongchang 2018. 

Och är det som jag tror, att framgång föder framgång, så hoppas jag att den tyska succén kan få sponsorerna att öppna ögonen och öka möjligheten att längdåkningen får tillbaka den mångfald som rådde under tidigare decennier. För även om dueller mellan Sverige och Norge är roliga så vore det ännu mer inspirerande att ha fler nationer att tampas med i världstoppen.