Det regnar. Som vanligt i Göteborg och som vanligt denna så kallade sommar som inte tycks göra annat än att säga nej. Johan Pettersson har just klarat av det andra kvalloppet i herrarnas 45-årsklass inför lördagens långdistansfinal i orienterarnas veteran-VM.
Det gick okej, men inte alls perfekt.
– Det måste bli bättre på lördag. Mer koncentrerat, mindre missar. Jag har inte åkt hit för att komma tvåa. Jag vill ha ett guld med mig hem, säger han till Corren.
Motalakillen ler när han säger det.
Men det finns ett stort allvar i rösten.
– Det är fortfarande viktigt att vinna. Jag är sådan som person oavsett om det handlar om orientering, minigolf eller fia med knuff. Jag vill ha det så och måste ha det så för att prestera. Att jag bara kom fyra i sprinten i måndags var en riktig besvikelse.
– Gör jag det jag ska har jag alla chanser att ta det där guldet. Men det är bra och luriga banor här. Du måste vara med hela tiden.
Har du varit i det här yrket sedan Hedenhös har du träffat många spännande människor och upplevt många spännande möten som mer eller mindre etsat sig fast i minnet.
Mötet med Johan Pettersson var ett sådant.
Det är 20 år sedan nu.
Han berättade om sin långa sjukdom i anorexia, om tvångstankarna, om kampen mot inre demoner som sa att han var tjock trots att han bara vägde 37 kilo och om hur nära döden han var innan vändningen kom. Men framför allt: om vägen tillbaka till livet.
– Jag föreläser ingenting om det längre. Det är så länge sen och ligger bakom mig nu. Det var mycket som var jobbigt under de åren. Jag var också rejält mobbad i skolan och det är klart att det påverkade mitt idrottande, säger Johan Pettersson.
Han började med orientering i elvaårsåldern, gjorde många bra resultat men nådde aldrig riktigt den absoluta Sverigetoppen som senior. Nu räknas han som veteran och är bäst i Sverige i sin åldersklass, gör sin första insats i veteran-VM och har siktet inställt på att också vara med i Estland 2016 och Nya Zeeland 2017.
– Jag ser mig som elitmotionär. Tränar fem–sex dagar i veckan. Det hade varit spännande att se hur långt det hade kunnat gå om livet då hade varit som det är nu. Det får jag aldrig något svar på.
Det är en häftig syn att titta ut över målfållan vid Delsjöområdet utanför Göteborg. Veteranernas VM, som pågår fram till i morgon, har lockat närmare 4 000 orienterare över 35 år. Hur många som helst som använder skogen och orienteringen för att känna sig unga – och för att bli gamla.
Häftigast av dem alla är förstås Rune Haraldsson från Norrköping.
Född samma år som första världskriget avslutades med seger för de allierade, som spanska sjukan härjade runt om i världen och som Sveriges första kammare för sjätte gången sade nej till kvinnlig rösträtt.
Jag tänker att bättre reklampelare för orienteringen går inte att hitta på.
97 år, men fortfarande frisk, klar i huvudet och tillräckligt pigg i benen för att ta sig runt till kontrollerna i skogen. Han har redan tagit ett guld i det som han själv kallar för sin ”grand finale” och han kommer garanterat att ta ett till.
Tyvärr har han inte längre några medtävlare i sin klass. Så kan det vara för orienteringens äldsta stjärna.
– Det är fantastiskt när man ser Rune. På en vanlig tävling när han går i mål samtidigt som en tioåring med alldeles för stor nummerlapp. Det och att du hela tiden tävlar på den nivå som du själv vill är tjusningen med orientering, säger Johan Pettersson.
Det är ett sätt att leva och han tänker också leva det många, många år till.
Han ska bara ta några VM-guld på vägen.