När Peter Alvarsson cyklade över mållinjen tre sekunder ifrån en bronsmedalj på SM i mountainbikeorientering i augusti var han en vinnare. Bara några månader tidigare förlorade han sin fru Fredrika efter flera års kamp mot blodcancersjukdomen leukemi.
Han har varit på botten men är på rätt väg. Både sportsligt och privat.
– Hur jag mår? Just i dag är det bra, säger han med kaffekoppen i handen.
Vi träffas på hans arbetsplats i Mjärdevi, Linköping i början av december. Himlen är färglös, hösten gör ett sista desperat försök att överleva vintern. Den lyckas så när som på den vita blasksnön på marken.
Peter Alvarsson svarar ärligt, berättar precis som det är, som han känner.
– Det har varit lite upp och ner. Jag drog i gång med träningen ett par veckor efter att min fru gick bort, och därefter fyllde jag mina dagar, kände mig upptagen med träningar och tävlingar som gick i ett. Men sen tog säsongen slut, och det blev mörkt och kallt ute. Då blev jag genast låg i huvudet, säger han.
Hemma har Peter sönerna Måns och Jon, som förgyller mycket av hans tid. Men att vara ensam förälder i familjen har förändrat tillvaron.
– Det är i den här vevan man inser saker som att man inte har fixat vinterskor till barnen, sånt hade min fru koll på. Hela sjukdomsperioden var något av en förberedelse på att bli själv, men jag trodde nog att jag var mer förberedd än jag faktiskt var.
– Men det börjar bli bättre. Framförallt har jag börjat träna mer igen, och det låter som en klyscha men det är makalöst vilket resultat det ger. Det kan räcka med 30–40 minuter träning åt gången. Då får man också mer ork till annat så egentligen är det vansinne att inte göra det.
Peter och Fredrika träffades genom orienteringen, båda kom dessutom att bli landslagsmässiga, så träningen var en gemensam livsstil för dem.
– Jag insåg när hon var sjuk att träningen var nyttig för mig och min fru var också mån om att jag skulle hålla igång. Under den sista delen av sjukdomen prioriterade jag träningen. Jag mådde mycket bättre av det.
Snart 44-årige Peter Alvarsson är sedan länge bosatt i Rimforsa, men när han tävlar representerar han fortfarande moderföreningen Målilla OK. Där visas han fortfarande uppskattning.
Nyligen blev han nämligen utsedd till Årets orienterare i Småland, som förste utövare på cykel att få det priset.
– Det känns väldigt stort. Lite överraskad blev jag eftersom jag inte har hängt med så mycket och haft koll på vad andra smålänningar gjort. Jag visste inte att min fjärdeplats i SM stod sig bättre än andra bedrifter. Det är ändå landslagsmän som fått samma pris tidigare, så det är en sporre för mig att hålla på lite till.
I och med årets sportsliga framgångar har han fått blodat tand för att sikta mot toppen. Peter Alvarsson vet att han kan bli en av de bästa, men han frågar också sig själv om det är värt det att försöka bli det. Som det är nu svävar han i ett tillstånd av ovisshet.
– Jag vet inte hur mycket tid jag har, hur livet ser ut i vår. Jag vet ingenting känner jag, säger han.
– Mitt mål är att träna på i samma omfattning som nu och nå den där SM-medaljen ... sen hade det varit häftigt med ett landslagsuppdrag. Jag måste höja mig ett snäpp till. Just nu känner jag att jag är lika bra som den som har sista platsen. Men han är 23 och jag är 44, så det är klart att de väljer ett framtidsnamn före mig. Därför måste jag visa att jag faktiskt är bättre än ungdomarna. Jag håller samma fysiska nivå som dem, men att åka på fem, tio tävlingar per säsong när man är ensamstående med två barn är inte självklart. Men som tur är förstår mina barn hur viktig träningen är för mig och jag har även träffat en person som stöttar mig och hjälper mig att få ihop vardagen, vilket varit avgörande för mina framgångar i höst.
För Peter Alvarsson, och alla människor i hans närhet, vet vilken stor roll idrotten spelar i hans liv. Även om han inte nödvändigtvis kan tävla på elitnivå i framtiden kommer han att behöva hålla igång motionen och hälsan genom träning.
För honom är det som terapi.
– Många säger att de släpper allt när de tränar, men jag tycker det är tvärtom. Det är då man har tid att tänka på allt. Det kan vara jobbigt att grubbla på saker men det är också då man löser upp knutarna man har i huvudet. Man kan inte nonchalera sina bekymmer om man mår dåligt av dem, säger han.
Ibland händer det att Peter inte hinner cykla mer än någon mil på en dag. Då passar avståndet från hans hem till kyrkogården i Rimforsa perfekt, dit han ofta tar sig för att stanna till vid sin frus grav och samtidigt få en träningsrunda.
Ett sätt att sörja och ett sätt att gå vidare på samma gång. För honom har det blivit ett sätt att bara må bra.