– Jag har ingen annan målsättning för veckan än att göra stabila lopp. Sedan får vi se hur långt det räcker, säger hon efter att tidigt på förmiddagen ha sprungit i mål.
Det råder klubblottning på O-ringen (undantaget är elitklasserna och klasser med fri starttid). Alla i klubben startar i ett bestämt tidsintervall som för rättvisans skull varierar från dag till dag.
Att starta i det tidiga morgonpasset, typ mellan 8.30 och 9.30, ses allmänt som en nackdel eftersom det blir mer upptrampat i skogen senare på dagen.
På onsdagen var det Roxens lott att vara tidigt ute.
– På slutet var det grönområden, där tappar jag en minut till dem som springer senare på dagen när det blir spår, sa Tove när hon hämtat andan efter målgången.
Det var milt uttryckt. Tove hade problem med luftvägarna efter transportsträcka på slutet och målspurt, sjukvårdspersonal assisterade vid målet.
Pipandet hörs ljudligt när Tove ligger på högsta ansträngningsnivå, men det är inte astma. Hon hoppas att hon växer ifrån problemet. I skogen när hon orienterar besväras hon inte.
– Bästa etappen hittills, jag har bommat tre minuter fördelat på två kontroller, men jag tycker det är synd att det var en långsträcka, som täckte nästan halva banan, där det bara var att ge sig ut på en väg och kötta.
Du är besviken på banan?– Bortsett från långsträckan var den kul. Terrängen passade mig med småhöjder och detaljer att hålla reda på.
D 16 leds av Maria Määttänen från en finsk klubb, tvåa är en Falköpingstjej och trea Tove, 4.24 efter finskan.
Jan Asketun, en av Roxens ledare, tror att Tove Pettersson kan gå riktigt långt om hon håller i, får rätt träning och slipper skador.
– Löpning i ren skog är hennes styrka. Hon är stark så in i bomben, uthållig. Hon vill ha lite tuffa banor. Sedan är hon orienteringssäker. Så grunden har hon. Träna snabbhet kan hon göra i många år framöver.
O-ringens tredje etapp gick i trakten av Koppom, väster om Arvika och inte så långt från norska gränsen, en förklaring så god som någon att det blev norska etappsegrar både i herr- och dameliten genom Olav Lundanes och Anne M Hausken Nordberg.
Terrängen påminde om hur det ser ut på norska sidan, däremot inte mycket om Östergötland, mer än att det växte skvattram i mossarna.
Jättehöga och branta stup tvingade löparna att tänka till ordentligt när de gjorde sina vägval.