Ett helt yrkesverksamt liv, med den stora passionen orientering på livskartan.
Inte en sjukdag, knappt en stukad fot.
I vintras slumrade 99-årige Rune Haraldsson till framför tv-soffan, föll illa med kroppstyngden över sig och bröt lårbenet.
Lite genant – efter ett helt idrottsliv utan skador.
– Jag blev opererad. Måste ge högsta betyg till sjukvården. Det är fantastisk personal med hög kompetens. Det är bara tiden som kan läka det hela nu, men jag ska nog komma tillbaka. Jag går på trottoaren och ökar sträckan några meter för varje dag, säger Rune med glimten i ögat efter sitt livs första sjukhusvistelse med rehabträning.
Rune Haraldsson är ingen vanlig 100-åring – om det finns sådana.
– Vaser, skålar och böcker är jag inte intresserad av. Först ville jag dra ett streck över hela den här 100-årsgrejen. Men så sa "Generalsekreteraren", Björn Persson. "Vi ordnar festen, du får inte ge dig iväg". Allt är i proffsiga händer. Jag kommer bara sitta här och bli generad över uppståndelsen. Jag borde väl vara ett ganska ointressant objekt, frågar sig Rune.
Du har inte givit upp tävlingstankarna?
– Hade inte det här hänt med lårbenet hade jag åkt ned till veteran-VM i Danmark i augusti. O-ringen i Örnsköldsvik ville att jag skulle åka dit och visa upp mig, men nu blir det nog inget. O-ringen är här om ett år. Men frågan är om jag ska spekulera i framtiden när man är 100 år? De har kollat mitt hjärta, lungor och alla organen. Allting är okej. De sa att "jag var som en gammal T-ford. Allt är slitet men fungerar bra", säger han och skrattar.
Istället för gåvor kommer en fond instiftas i hans namn till förmån för 16-åriga orienteringstalanger i distriktet.
Det var just i den åldern som Rune själv började tävla.
– Jag fick en rubrik i Norrköpings Tidningar. Mamma och pappa brydde sig inte så mycket om det där, men jag var stolt.
1918. Första världskrigets sista blodiga år, ryska revolutionen och samtidigt härjade spanska sjukan i Sverige. Trots oron växte Rune upp i en trygg men annorlunda värld mot idag. Fanns det telefoner, var det knappast i var mans hand.
– Jag var lantbrukarbarn i Häradshammars socken. Det fanns inga tekniska finesser. Ville man ha värme fick man elda med ved, vatten fick man hämta. Jag vill inte påstå att vi hade det fattigt eller svalt. Det gjorde man sällan på en lantgård, berättar Rune som anser att lite av hemligheten bakom hans friska 100 år ligger i barndomen.
Men vi återkommer till det senare.
Det var när han började tävla som sportavdelningen på tidningen fick höra talas den orienteringstokige Rune från läroverket och redaktionen behövde någon som kunde täcka in den nya idrotten.
Det var 1937.
– Då hade jag mina första rader i NT, sedan har jag hållit på. Sex öre raden fick jag, för min första lön köpte jag mig en kamera. Jag har avverkat några sportchefer. När jag var 80-85 år sa jag åt Mats Willner, "Nu måste du säga till när jag ska sluta för jag har inte förstånd att göra det".
Svaret han fick var "Fortsätt du".
Undantag var under andra världskriget då han som löjtnant på infanteriregementet i Linköping tjänstgjorde vid norska och finska gränsen.
– Det var tuffa år med ständig oro om att vi skulle bli invaderat av tyskarna. Man visste inte så mycket om vad som hände i världen då. Samtidigt var det nyttigt och jag vill inte ha det ogjort.
Rune Haraldsson fortsatte att skriva som frilansare, inte bara för NT utan Corren, Skogssport och årsboken Skärmen.
Vid sidan av tävlade han. Ett 15-tal SM som senior med åttonde- och tiondeplats som främsta placeringar. Senare i karriären blev Rune, hustrun Margareta och husvagnen blev ett känt begrepp i Sälen på vintrarna, eller på tävlingarna. Inte bara i Sverige utan på veteran-VM i länder som Tyskland, Italien och Portugal. Speciellt efter 1980 då han gått i pension från sin tjänst på däckfabriken Goodyear i Norrköping där han jobbat i drygt 30 år från det han lämnade armén.
Rune Haraldsson beskriver sitt liv som lyckligt och bekymmersfritt. Men det var i tomheten efter hustruns bortgång han fick uppleva sin största idrottsliga framgång. Han bestämde sig för att åka till Brasilien och starta i 95-årsklassen.
– Jag behövde en utmaning socialt. Doktorn sa att det såg bra ut, men: "ska jag säga vad jag tycker, så är det vansinnigt". Även på plats ansåg de att 95-åringen bara skulle bli bekymmer. Den där får vi väl bära hem från skogen, lät det som.
Rune klarade alla deltävlingarna.
– Men det var svårt. Kompassen pekade inte lika starkt på södra halvklotet som jag var van vid. Senare vann jag omröstning om årets orienterare det året. Så fantastiskt.
Känslan på pallen i Brasilien var också tveeggad.
– Jag konstaterade att det inte fanns någon tvåa eller trea. Varför har jag fått leva så länge för och en del bara i 60-70 år? En tacksamhetens tanke som slog mig då. Orienteringen har gett mig fantastiskt mycket, inte bara sportsligt utan mest hälsan. Sedan socialt med alla kompisar man har.
Hemligheten bakom hans långa liv ligger i barndomens skolväg.
– Jag hade tre kilometer dit enkel väg. Det fanns inga skolskjutsar, utan de där tre kilometerna fick man lunka på. Morgon som kväll, sex dagar i veckan. Ofta var jag sent ute. Kom man fem minuter för sent fick man ovett, så det vara att springa de där sista minuterna för att hinna. Ärligt talat tror jag det inte var särskilt dåligt utan bara nytta för en pojke i den åldern. Att utsätta hjärta och lungor för lite fysisk aktivitet istället för att bara gå och titta i en telefon som barnen gör. Det var mitt liv, med en ryggsäck på ryggen, och en flaska mjölk som surnade till framåt dagen när man skulle dricka den. Jag är naiv nog att tro att det har givit mig grunden till att jag kunnat leva så stabilt.
Lite gener också. Lillebror Håkan, en gång sportchef på NT, levde också länge.
– Han gick bort för ett par år sedan. Han var relativt bra också och åkte Vasaloppet och sådant. Men hade kanske inte den fysiska stabilitet som jag haft. Skillnaden var att han spelade ishockey och jag sprang i skogen.
Så ishockey skulle du inte rekommendera?
– Då blir man tydligen bara 91 år.