Fotboll och proffsdrömmar var det enda som gällde när Jonas Björkholm var ung. Han kommer från en idrottsfamilj och har älskat fotboll sedan han var liten. Bollen var alltid med. Under ungdomsåren spelade han i Haga och IFK Norrköping innan han via Hagahöjden i division fyra tog klivet till Sylvia i superettan.
– Det är fantastiskt att ha fått vara med under slutet av Sylviaeran. Vi mötte Zlatan när han spelade i Malmö, berättar Jonas när vi sitter på läktaren till Mirum Arena.
Det blev åtta säsonger i Sylvia. Den första halvan gick som en raket uppåt för Jonas utvecklingsmässigt. Han hade snabbheten, en bra touch och var tvåfotad. Sen kom motgångarna.
– Det började med ett uttänjt baklår, det krånglade i två år. Sen kom rygg, höftleder, ljumskar... Jag kände press att komma tillbaka snabbt, tog smärtstillande och lyssnade inte på kroppens signaler. All stress satte sig i kroppen.
Att bli hel och frisk blev en kamp. Jonas berättar om känslan av utanförskap och viljan att visa vad man kan – men inte kunna. Efter flera års kämpande med skador och stress fick Jonas till slut ge upp elitfotbollen och proffsdrömmarna. Sommaren 2007 klev han av Sylvia.
– Att lämna fotbollen var som att säga hejdå till en kär gammal vän. Jag kände mycket ilska, sorg och uppgivenhet, som tog tid för mig att bearbeta, men till slut nådde jag en acceptans om att det inte skulle bli mer.
När fotbollen fick ge vika kom istället yinyoga och meditation in i hans liv, nu instruerar han i båda på en yogastudio i Krokek. I yinyoga sitter eller ligger man i flera minuter i samma position och kommer på så sätt åt kroppens senor och bindväv.
– Efter att i flera år ha kämpat och pressat kroppen, var att sitta stilla, andas och bara vara, precis vad jag behövde. Det tog bort stressen ur min kropp så jag äntligen kunde bli hel.
Men fotboll skulle återigen komma tillbaka i Jonas liv. 2017 ringde några vänner från BK Hird och frågade om han ville vara med på en träning.
– Fy fasen vad härligt det var! Att få springa in där var som att springa tillbaka i tiden. Jag hade inga förhoppningar om att det skulle bli något men den säsongen gjorde jag 17 matcher i division fyra, säger Jonas och blir rörd vid minnet.
Han tar av sig glasögonen, tar en paus, andas, blundar, håller tillbaka tårarna.
Och så fortsätter han:
– Så mycket betyder fotbollen för mig. Jag kände att nu var det okej att sluta, nu var det mitt val. Att få tillhöra en grupp, att få vinna och förlora tillsammans – jag fick uppleva det igen.
Hur ser du tillbaka på din tidigare fotbollskarriär idag?– Idag är jag glad över att det blev som det blev. Jag har lärt mig att ens identitet inte är vad man gör, vilket titel man har eller vad andra säger att man är. Idag vet jag att frihet är att inte vara knuten till något som kan försvinna – den jag är kan inte försvinna, då finns det inget att vara rädd för längre.
Jonas reser sig för att börja förbereda träningen. Han är idag spelande huvudtränare för BK Hird och när han häller ut bollar på planen droppar lagkamraterna in en efter en.
– Kärleken till fotbollen har alltid funnits kvar i mig. Jag känner en stor tacksamhet till Hird för att jag kunde komma tillbaka och spela utan krav. Jag har fått en andra chans, det trodde jag aldrig skulle hända.