Ibland undrar man. Den uppmärksamme läsaren ser naturligtvis att den här texten är skriven i Njutånger och kanske undrar varför. Svaret på den frågan är mycket enkel. Jag har alltid ångrat att jag aldrig stannat i Njutånger och känt efter. Nu gjorde jag det. Och både njöt och ångrade mig.
Jag njöt för att jag vilade.
Och ångrade att jag åkt ända till Timrå för att titta på hockey-bockeymatchen mot LHC.
Det spelar jag ju själv i Linköpingskorpen. Corren har ett lag och aldrig att jag varit med någon match i rinkbandyn (som det numera heter) med så låg nivå på regeltolkningen. Flera utvisningar var ju rent skrattretande. Lite skillnad måste det väl ändå vara på hockey och bockey?
Som sagt: ibland undrar man. Och medan man undrar så undrar man. Funderar på annat än det man borde undra över. Och medan man undrar över det kommer en tredje und-ran. Det kan förstås få förödande konsekvenser för den som har undrandet som något av sitt levebröd. Som journalister.
För till slut vet man varken ut eller in.
Så ungefär var det häromveckan när jag pratade med Brendan Morrison, LHC:s skicklige hockeyspelare från Kanada.
Vi stod i omklädningsrummet och jag frågade honom om skillnaden att spela på de bredare svenska rinkarna jämfört med de trängre kanadensiska. Jag mindes att han efter första matchen sagt att det nog skulle ta lite tid att vänja sig. Och nu var det dags att fråga igen. Egentligen frågade jag kanske två frågor i en, för så svarade han i alla fall. Han pratade nämligen också om ishockey i allmänhet.
Det är fruktansvärt stor skillnad, började han med att säga. Allt där borta är så styrt. Man har studerat precis allt, in i minsta detalj, om motståndarna på video. Allt är uträknat och förutbestämt. Här är det inte lika styrt. Här är det som att gå tillbaka till när man var grabb och spelade pondhockey, sa han.
Och det var när han sa det där sista som det började blixtra inne i mitt huvud. Jag tänkte på annat. Sa han Bond? James Bond? Bondhockey. Jag såg blixtar och dunder och kanoner, biljakter och hemliga agenter och snygga tjejer om vartannat och James Bond som sköt ett stenhårt slagskott i krysset. Samtidigt tänkte jag på bondhockey, bonnhockey. Spela hockey, bonnjävlar, som det kan heta från läktarhåll när motståndarna slår pucken sarg ut. Samma spel som kan få samma åskådare att jubla av hänförelse, förutsett att det spelas av egna laget, förstås.
Nej, pondhockey, det säger han ju för att han är kanadensare. Han pratar ju inte svenska. Pond, det betyder ju damm. Han spelade på en damm när han var liten. Så rörande. Jag kunde se honom där ute i den kanadensiska vildmarken. Där snön yrde och där blåsten tjöt och ven och grizzlybjörnarna satte av i sken. Eller sov de i sina iden? Hur som helst så kom Brendan Morrison åkande där på dammen. Precis som Gretzky gjorde, vill jag minnas.
Jag hade inte hört allt som Morrison sagt utan förvirrat mig i konstiga tankebanor. Jag var inte långt från att tappa tråden helt. Men jag hittade vägen ut och tittade på honom. Han log och sa: och här får man mer utrymme och kan cirkla runt och ta ny sats och cirkla runt igen. Det är annorlunda. Det är roligt. Det är härligt.
Fast det är klart. Ska han och de andra elitseriespelarna kunna cirkla runt som de vill, ja då krävs det också att de verkligen får utrymme. Det vill säga att domarna ser till så att hakningar och fastlåsningar inte tillåts.
Men det måste ändå vara mer hockey än bockey. Så att vi kan njuta av sporten. Inte ångra att vi gick dit och tittade.
Sport- Cnorren