Det snackas med all rätt mycket om den ojämlika fotbollsvärlden och det är svårt att inte sucka över att idrottskvinnor år 2018 ska behöva slåss för sina rättigheter på det sättet. I många andra, eller rent av de flesta, lagidrotter har damerna det ännu sämre ställt, men sällan blir skillnaderna lika påtagliga som inom den förgyllda fotbollen.
Som nu när det häromdagen meddelades att Uefa höjer prispengarna för sina cupturneringar med 9,2 miljarder till nästa år.
På herrsidan, alltså.
Damerna?
Nämns inte överhuvudtaget.
Många, inte minst Kosovare Asllani och Nilla Fischer som i svenska medier växt ut till viktiga taleskvinnor för en generation av spelare, tycker och tänker och suckar över hur det ser ut. De gör de rätt i. För sig själva – och för framtiden.
Ju fler som pratar och ju fler som ställer krav, desto bättre förstås.
Men frågan är om det räcker.
Det känns ju inte så.
Det blir väldigt mycket snack och tyvärr väldigt lite verkstad (och det skriver jag inte som någon kritik mot dem som ändå försöker). Åren går och ingenting händer. Damernas öde vilar i händerna på herrarna och det är inget bra läge.
Så vad skulle hända om damfotbollsvärlden på något sätt organiserade sig, ökade insatserna och fick fler att agera? Om damerna bröt sig loss från herrarna, startade egna förbund och inte på samma sätt behövde förlita sig till den välvilja som alltför ofta inte finns?
Jag vet inte om det där är möjligt, förmodligen inte, men det är onekligen en rätt kittlande tanke. Oavsett vilket behöver funderas på vad som gemensamt går att göra för att ta striden vidare när organisationer som Fifa och Uefa och presidenter som Gianni Infantino och Aleksander Čeferin ger fullständigt fan i all fotboll som inte spelas av spelare som har något som dinglar mellan benen.
När Danmark på grund av spelarstrejk lämnade walk over till kvalmatchen mot Sverige i höstas minns jag att förbundet kallade det för ”en historiskt dålig dag”. Men i ett större perspektiv undrar jag om det inte fler sådana ”historiskt dåliga dagar" är vad som krävs.
Med så många konservativa girigbukar är det som att få en Finlandsfärja att vända i småbåtshamnen i Roxen.
Att Sverige skulle missa VM är ungefär lika troligt som att monsunregn utbryter i Sahara. Det blev 4–0 mot Kroatien i solskenet på Ullevi, men med tanke på att det säkert var 90-procentigt bollinnehav kunde det så klart ha blivit mer. Det löptes mer i andra halvlek och med Magdalena Erikssons och Kosovare Asllanis passningsfötter mer i aktion kom chanserna. Och målen.
Två mål med bud på mer för Stina Blackstenius är också bra jobbat, även om motståndet var...inget motstånd.