Vi trampar i hög fart nedför en brant backe, full med rötter och vassa stenar.
– Sväng vänster, ropar Jörgen Nybrolin och viker av rakt in i skogen. Trots tidig vårkväll skymmer det under granarna. Knastertorra grenar river i tröjan när vi kommer för nära. En smal stig sticker iväg brant neråt. Stenarna är spetsiga och många.
– Kom i håg, farten hjälper mera än stjälper, manar Jörgen. Trampa!
Skakigt
Jag är inte livrädd, men ordentligt skakig. Ner här? Det går ju inte.
Jörgen och cykelkollegan Mikael Johansson kastar sig utför stigen.
– Tveka inte. Trampa på bara, du vinner på att köra rakt över hindren. Håll ändan långt bak, det är bättre att ha kroppsvikten bakom sadeln när det börjar strula till sig.
Jo tack.
Jag är hyfsat van landsvägscyklist men gör förmodligen alla nybörjarfel som går att göra på en mountainbike.
Framförallt kör jag för långsamt. Stel som en pinne i ben och armar hackar jag mig över rötter och stenar. Därför tar det naturligtvis tvärstopp då och då.
Störtskön
Men jag lär mig.
En dryg timma efter att jag och fotografen anlänt till Olstorp och Jörgen Nybrolin, tävlingsledare för Vretabiken och Mikael Johansson, banansvarig för densamma, utrustat mig med cykel, hjälm och goda råd, så kan jag faktiskt slappna av lite. Min cykel har dämpning både fram och bak. Den är möjligen lite tung, men störtskön att köra. Däcken ser ut att klara en ren isbana och greppar förstås bra även i lera.
När jag väl vågar lita på materialet och framförallt på mig själv blir det väldigt roligt.
Upp och ner, upp och ner. Smal stig, lera, vatten, öppna fält och så plötsligt en liten, liten bro efter en snäv kurva.
Det krävs koncentration. Här går inte an att tänka på vad man ska laga till middag i morgon eller hur det var med sonens tandläkartid nästa vecka. Här och nu gäller. Det är mentalt avkopplande.
Rent fysiskt är det förstås något helt annat.
– Trampa runt, dra pedalerna uppåt så klarar du backen, ropar Jörgen.
Mina lår brinner.
Handlederna värker.
Men ju modigare jag blir, desto roligare är det som sagt.
"Lite trixigt"
– Här är det lite trixigt, säger Jörgen.
Det är en förskönande omskrivning av en nedförsbacke med hisnande lutning och så mycket stenblock att det bara finns en cykeldäckssmal färdväg på sina ställen. Det gäller att pricka den, att runda stenarna i farligt snäva svängar eller att trampa rakt över hela härligheten.
Jag tar mig förbi. Har ingen aning om hur, men känner mig som en äkta mountainbikecyklist.
– Nu går det nerför på något som liknar en väg en stund, säger Mikael när vi styr ut i solen på ett öppet fält.
På tunga växlar trampar vi syran ur benen.
Naturupplevelse
Närmare sju kilometer senare är vi tillbaka vid Olstorp igen.
Jag är uppfylld av upplevelsen. Av utmaningen.
Första backen kändes som ett självmordsuppdrag. I ärlighetens namn.
Men väldigt snart vann spänningen och utmaningen. Man ramlar inte över styret bara för att det lutar rejält neråt. Och inte står man på näsan för att ena trampan slår emot en sten. Skulle det ta stopp så reagerar man instinktivt med att sätta ned foten.
Naturupplevelsen, stoltheten av att klara det och framförallt – den sköna känslan av ett bra träningspass skuffade undan rädslan i takt med att backarna avverkades.
Och gjorde plats för – jaa, faktiskt ren njutning.
Allt populärare sport
Mountainbikesporten är på frammarsch. Allt fler vill utmana sig själva på två hjul i skogen.
Cykelslingan som startar vid Vreta skid- och motionsklubbs stugor i Olstorp är 27 kilometer lång. 70 procent är stig eller skogsväg, 25 procent är grusväg och fem procent är asfalt. Den beskrivs som teknisk och kuperad. Kort sagt, en utmaning som lockar allt fler.
– Jag tror att motionsboomen har smittat av sig på MTB-cyklingen också. Det är jättekul, säger Jörgen Nybrolin. Dessutom är det en ganska enkel sport. Man behöver en cykel och inte så mycket mer.
Jörgen är cykelfantast i Vreta SOMK och dessutom tävlingsledare för Vretabiken. Tävlingen kördes för första gången i fjol, då med knappt 50 deltagare. I år räknar med minst 100.
– Vi riktar oss till motionärer och kör en dam- och en herrklass samt två ungdomsklasser. Banan passar för alla, den innehåller en del klurigheter men ganska snart klarar man att köra hela utan att sätta ner foten. När platserna släpptes till Cykelvasan så blev det fullt på sex minuter. Jag vill påstå att vår bana är snäppet mer avancerad så den kan säkert locka både erfarna cyklister och nybörjare.
Vad ska man tänka på?
– Att skaffa en bra cykel, eller hyra av oss, och att ha oömma kläder som tål tvättmaskinen. För smutsig blir man, det är hela grejen!
Fotnot: Vretabiken körs den 25 maj. Läs mer här. Sugen på fler lopp? Kolla in vår tävlingskalender!