– Det går bättre och bättre. Nu har jag i alla fall kunnat börja jobba några timmar om dagen.
När vi träffas är det onsdag, en stund efter lunch. Hampus glider in vid Linköpings motorstadion i sin crossbuss och parkerar där han gjort så många gånger förut.
Men inget är som förut. På ytan ser han ut som vilken 23-åring som helst och han hälsar glatt när han kliver ur bussen.
Men vägen till att må så pass okej som han gör i dag har varit lång.
Väldigt lång.
Vi slår oss ner i klubbstugan. På ena väggen finns ett långt prisskåp, fyllt med pokaler och medaljer. Hampus tar ner en stol, sätter sig och börjar berätta.
– Det var i Lettland den 16 juni 2019. Jag och en kille körde ihop i en kurva och jag slog i backen. Sen minns jag inte så mycket mer.
Hampus hade precis påbörjat sitt liv som heltidsproffs i sin sport och körde för det franska stallet E2T Racing Team. Han hade hunnit med sju VM-deltävlingar och placerat sig runt 30:e plats i det 40 man starka fältet.
– Det var riktigt tuff konkurrens, de som var med var de 40 bästa i världen. Men jag tycker att jag hade kommit in i det bra.
Men smällen i Lettland ändrade på allt.
– Jag blev knockad och var helt borta i en minut, har jag fått höra efteråt. Jag hamnade på sjukhus i Lettland, men de sa bara att det var en hjärnskakning och att jag skulle vila nån vecka. Samma besked fick jag av läkare här i Sverige när jag besökte dem när jag kom hem.
Men han blev inte bättre. Efter någon månad, och efter hård press från teamet som ville att han skulle komma tillbaka, så testade han att jobba i två dagar. Men det gick inte alls.
– Efter andra dagen kom jag hem och var helt förstörd. Då förstod vi att det var något som inte stod rätt till.
Efter besök på akuten drogs en ordentlig utredning igång och Hampus har sen dess gått på rehab ett par dagar i veckan.
– Det konstaterades att jag hade drabbats av hjärntrötthet. Troligen hade jag fått en hjärnskakning för mycket.
Så du hade slagit i huvudet tidigare?
– Ja, jag tror att det blev 17-18 gånger totalt. Och så hade jag en liten hjärnblödning en gång, 2010 tror jag.
Ursäkta frågan, men efter så många smällar, du tänkte aldrig på att det inte var så bra att fortsätta?
– Det kanske slog mig någon gång, men samtidigt går det inte att gå omkring och tänka på vad som kanske kan hända. Då har man valt fel sport.
Men när du hade fått så många, det rapporterades aldrig till förbundet och följdes upp därifrån?
– Nä, det var dåligt med det. Det har blivit lite bättre på senare tid, det tror jag beror på att det blivit mer fokus på huvudskador, mycket tack vare att ishockeyn jobbat så hårt med det. Tidigare pratades det inte alls lika mycket om hjärnskakningar, framförallt inte i min sport.
Hur kan du beskriva din situation idag?
– Man kan säga så här; om man ställer två muggar med ris bredvid varandra så har friska personer en full mugg per dag som de kan plocka energi ur. Och nästa dag har de en ny full mugg. Vi som är hjärntrötta börjar dagen med en halv mugg och förbrukar vi den ena dagen börjar vi låna av nästa dags mugg, vilket vi får lida för sen.
Hur mår du idag?
– Just i dag mår jag bra. Men jag vet inte riktigt hur jag mår i eftermiddag. Nu har jag lärt mig mycket mer om diagnosen och kan känna igen tecknen när de kommer. Jag vet när jag måste gå och vila för att det inte ska gå för långt och jag känner av när jag måste avstå vissa saker.
– Samtidigt är det en balansgång, för vissa saker som tar energi ger också mycket positiv energi, som att träffa kompisar eller nu när jag kunnat börja lite grann och börjat träffa folk igen. Ingen mår bättre av att bara ligga hemma och fundera hela dagarna.
Vad har rehaben bestått av, vad har du gjort?
– Allt möjligt. Man träffar arbetsterapeuter, fysioterapeuter eller läkare så det kan vara allt från att träna lite på gym till specialanpassade dataprogram, meditera eller att laga mat. Det är många saker man måste lära sig att klara av och hantera för att få en fungerande vardag.
Hampus säger att han sakta är på väg att dit. Han har börjat jobba några timmar om dagen i en bekants firma och tycker att det fungerar. Men han vill, eller kan, inte se för långt framåt eller planera för vad som kommer sen.
– Jag tar allting dag för dag. Jag börjar i alla fall se vad som kanske är slutet på tunneln, men fortfarande påverkar det här mig så mycket att jag inte kan planera någonting egentligen. Jag har fått lära mig att leva på ett helt annat sätt än förut och det är fortfarande så svårt att veta vad man klarar utan att gå för långt och få bakslag.
– Det är ingen som vet när eller ens om jag kan bli frisk från det här eller om det är ett permanent problem. Jag känner att det går framåt, men det går väldigt sakta och än är jag långt ifrån att känna mig helt bra.
Kan du känna dig bitter?
– Självklart. Framförallt i början, för något år sen. Nu har jag accepterat det här mer och mer, men kommer det en dålig dag så är det lätt att hamna där igen.
Vad gör du en dålig dag?
– Då ligger jag mest i sängen. Något annat klarar jag inte av.
Vad saknar du mest från crosstiden?
– Gemenskapen. Alla vänner man fått från crossen.
Din bror Lukas kör fortfarande cross, du har inte sagt till honom att sluta efter det som hänt dig?
– Nä, vi pratar inte om det så. Han har trappat ner rätt mycket på sitt tävlande och satsar mer på sitt civila jobb nu, men då och då kör han.
För egen del, kommer du att sätta dig på en motocrosscykel igen?
– Jag kommer inte kunna satsa och tävla igen, det har jag insett. Däremot är ett av mina mål framöver att kunna komma upp på en cykel och köra lite för skojs skull. Men när det blir vet ingen. Det kan ta ett år, tre år, fem år. Ingen vet. Det är ett tydligt mål jag har, men får ta den tid det tar.
När smällen kom bodde Hampus i en lägenhet i Frankrike, där hans team hade sin bas. Men det senaste året har han fått flytta hem till föräldrarna igen, vilket varit ett stort stöd i rehabiliteringen.
– Det har nästan varit en förutsättning, för jag har behövt hjälp med så många saker och sluppit vara ensam när det varit som tyngst. Men ett långsiktigt mål är förstås att kunna jobba mer än idag, skaffa en stabil inkomst och kunna flytta hemifrån igen.
Intervjun är över och Hampus går mot sin bil.
– Nu har jag haft två möten så resten av dagen blir det nog bara vila.
I morgon är en ny dag.