– I skolan sitter vi så nära varandra att vi nästan känner varandras andedräkt. Vi har idrott inomhus och byter om tillsammans i omklädningsrummet. Men vi får inte tävla i motocross på helgerna.
Vad tycker du om det?
– Det är verkligen jättedåligt, säger Edvin med en suck över pandemin och dess konsekvenser.
Det är dags för träningspass för Linköpings MS. Vi träffar familjen Olstrand på parkeringen där de nyss kört in sin buss.
Mamma Caroline, storasyster Vendela och hunden Hjördis är med. Ute på banan kör pappa Morgan en traktor.
Det är så här det brukar se ut. Hela familjen samlas för att stötta Edvin i hans satsning på det han tycker är roligast av allt.
– Det här är vår familjetid, säger Edvin. Alla tycker det är kul, vi umgås med varandra och får resa och se mycket av landet när jag är ute och tävlar.
Han funderar en stund. Säger sen:
– Jag skulle ju inte klara att åka runt själv och det känns jättebra att hela familjen tycker om det jag vill hålla på med.
Men just nu, precis som förra våren, är mycket satt på paus. Ingen förutom de högsta SM-klasserna får tävla och ingen vet när det kommer igång.
Edvin säger att saknaden efter tävlingsmomentet och gemenskapen med andra förare är stor.
– Man träffar så många på tävlingar, och blir kompisar med alla. Jag har kompisar från nästan hela landet tack vare crossen. Men nu får man inte träffa dem och inte mäta sig med dem på banan. Det är tråkigt, säger han och tittar ner i asfalten.
Han fortsätter:
– Under de tävlingar vi körde förra säsongen var reglerna väldigt tydliga så att alla på området visste vad som gällde. Man uppmanades att inte gå in i varandras bussar utan träffas utanför, bussarna skulle parkeras på ett visst sätt för att undvika trängsel, allt var bestämt hur man skulle göra med toaletter och duschar och ingen publik fick vara på området. Jag förstår inte varför vi inte får göra på samma sätt nu. Jag vet ingen som blev sjuk då, i samband med tävling.
Det har inte gått så långt att du funderar på att sluta på grund av det här?
– Aldrig. Jag vet att vi snart får börja tävla igen.
Medan hunden Hjördis sätter sig till rätta i storasyster Vendelas knä berättar Edvin hur allt en gång började.
– Min dagmamma hade två pojkar som båda körde cross och när de var i garaget och mekade fick jag vara med och sitta och dra i gashandtaget. Det var jättehäftigt.
Och femårsdagen minns han väl.
– När jag vaknade såg jag en crosscykel stå i köket och sprang upp direkt och kramade den. Sen fick mamma och pappa en kram, säger han och ler.
Han började tävla som 7-åring och har redan en utstakad väg för sig själv.
– I år siktar jag på SM och USM, när det kommer igång. Inom två år vill jag åka EM i 125 kubik och när jag sen ska gå över till 250 cc hoppas jag ha kommit in i ett team som ger mig chansen att åka EM där också.
Det verkar noga planerat?
– Jag gillar att vara strukturerad och planera långt fram, men med delmål på vägen. Jag vill verkligen satsa på cross och se hur bra jag kan bli.
Träningen är på gång att starta. Edvin drar på sig hjälmen och startar crossen. Pappa Morgan är kvar ute på banan och mamma Caroline är på väg ut på banan för att vara flaggvakt. Storasyster Vendela tar hand om Hjördis och är beredd att serva med det som dyker upp.
Familjen Olstrand är en av många idrottsfamiljer som längtar efter att allt ska bli som vanligt igen.
När det sker vet ingen.