Det sägs att det finns en anledning till att allting börjar. Så även till att Zoran Zoric en dag för 15 år sedan knöt löparskorna och gav sig ut och joggade.
– Vi hade en tränare i IFK Motala som sa "spring av dig slaggprodukterna". Så då började jag göra det. Men då sprang jag bara tre kilometer tre dagar i veckan, säger Zoran och spricker upp i ett leende där han sitter mitt emot mig.
Sen dess kan man utan att överdriva säga att hans löprundor blivit fler och längre. Låt vara att han gjort det stegvis. Men redan när han tog steget till att springa längre än tre kilometer så tog han i tillräckligt för att knäcka de flesta motionärer.
– 2007, när vi skulle sluta gymnasiet så tänkte jag att jag skulle testa fem kilometer. Men det gjorde jag bara i två dagar. Sen gick jag upp till sju kilometer, säger han.
Jag hinner tänka, som ni som läser detta kanske också precis gjorde, att det inte var någon jätteökning innan hakan åker ner i bröstet på mig när han fortsätter:
– Sen sprang jag sju kilometer sju dagar i veckan 365 dagar om året i sex år.
Under de sex åren tränade han fortfarande med IFK och spelade med serbiska klubben. Men när han slutade med fotboll så var det dags att förlänga löprundorna ytterligare.
Först upp till tolv kilometer och sen till femton. Den senare ökningen kan man säga att han beskyller Wiens stadsarkitekt för.
– Jag var där och hälsade på syrran och jag hittade ingen bra rutt som var tolv kilometer. Så då fick det bli femton.
Några år och ett besök i Dubai senare så var rundorna uppe i 20 kilometer och efter ett besök i Bristol 2017 så lades ytterligare några kilometer till den dagliga dosen.
– Allt var så grönt och fint så det vara bara att öka igen.
Var hittar du inspirationen?
– Av olika saker. Mycket av människor och av att läsa deras historier. Som Rune Larssons äventyr. Han tror jag har sprungit 225 000 kilometer under sin karriär. Han var ju extrem. Men jag kan ta inspiration av alla människor. Alla har en historia som man kan inspireras av har jag lärt mig. Ta bara Ángel Correa i Atletico Madrid. Han har tolv syskon och är född i en av de fattigaste förorterna till Rosario i Argentina. Nu är det hans fotboll som livnär hela familjen, säger han.
Kärleken till spansk fotboll i allmänhet och Atlético Madrid i synnerhet återkommer vi till. Men först fortsätter vi på löparspåret.
För det har inte stannat vid 25 kilometer.
– Jag kände att nu har jag gjort det här i ett antal år så nu är det dags att det händer något. Så från januari till juni sprang jag 28 kilometer varje dag. Sen har det eskalerat så den senaste månaden har jag sprungit 38 kilometer varje gång och i helgen passerade jag 1000 mil i år, säger han och spricker upp ett nytt leende när han ännu en gång ser min haka och ögonbryn försvinna åt var sitt håll.
När du säger varje dag. Menar du då varje dag? Vilar du aldrig?
– Jo, senast förra veckan hade jag en dag när jag inte sprang. Så med den är det sex dagar i år som jag inte har sprungit. De sista fem åren har jag väl i snitt haft tio dagar som jag inte har sprungit.
Zorans ständiga springande har inte gått obemärkt förbi. Hans löpande har blivit något av en snackis i Motala och han berättar att det är åtskilliga gånger som folk kommer fram för att prata om hans löpning.
– De vanligaste frågorna jag får är hur jag hinner springa så mycket och hur långt jag springer. En gång var det en tolvårig tjej som kom fram och frågade: "Har du tvångstankar?" Det är roligt för folk har så olika uppfattningar om mig. För de som känner mig så är det normalt.
Brister sen ut i ett skratt när jag påstår att somliga skulle hävda att det inte är helt normalt att springa i shorts året runt som Zoran gör.
Förklaringen?
– Jag gillar inte tights. Jag får ont i vaderna av dem och jag vet inte varför. Helst springer jag i de korta shortsen. De är skitfula men så himla sköna. Men nu när det är kallt så har jag de som är lite längre.
Precis som det brukar finnas en anledning till att någon börjar springa så brukar det finnas ett mål som driver dem att fortsätta.
Någon tid som ska slåss eller något lopp som träningen är förberedelser för.
Men Zoran har inget något sådant mål. Han springer av den enkla anledningen att han älskar att springa.
– Tidsmässigt så har jag aldrig brytt mig egentligen. Men vissa dagar när det känns som man flyger så trycker man på. Och jag har faktiskt aldrig sprungit ett lopp. Inte ett enda. Min kusin tjatade hål i huvudet på mig så jag skulle ha sprungit Dubai maraton tidigt i våras. Men då kom ju corona så det blev inget. Men jag ska väl springa ett maraton någon gång. Bara för att ha gjort det, säger han och spricker upp i ännu ett stort leende.
Det vore lätt att tro att löpningen är Zorans stora och enda intresse. Men han har faktiskt ytterligare en passion. Nämligen spansk fotboll och Atlético Madrid i synnerhet.
En passion som föddes när han bara var fem år gammal och några år efter att hans familj flytt kriget i Jugoslavien och bosatt sig i Sverige.
– Vi hade parabol så jag kunde se några matcher, även om La Liga inte var stort i Sverige då, och då spelade Milinko Pantic i Atlético och Radomir Antic var tränare. Det var där det började.
Hur många gånger han sedan dess varit på plats i Spanien och på arenor runt om i Europa för att följa sitt lag har han för länge sedan tappat räkningen på.
Det han med säkerhet kan säga är att den 17 maj 2013 är en av hans lyckligaste dagar. För då var han på plats när Atlético besegrade Real Madrid på Santiago Bernabéu stadion i finalen av Copa del rey.
– Folk grät för att de var så lyckliga. Det var en dag jag aldrig kommer glömma.
Men intresset har inte stannat vid Atlético. Istället har han genom året skaffat sig så mycket kunskap om spansk fotboll att han är den kvällstidningarna ringer när de ska göra en sammanställning av lagen inför seriestart.
Under sex år skrev han också för sajten Svenskafans och har varit en återkommande gäst i det webbsända fotbollsmagasinet Eurotalk. Där han pratat fotboll med andra experter som exempelvis Erik Niva och David Fjäll.
Skulle man kunna kalla dig för Sveriges största expert på spansk fotboll?
– Utan att skryta så skulle jag nog säga att jag är det. Jag har ständig kontakt med de där nere för att hålla koll på vad som händer.