Vi träffas i Varamon i Motala en gråmulen och ganska blåsig morgon. Det är egentligen arbetsdag för Anette. Just den här förmiddagen skjuter hon lite på sin tid, men andra dagar går hon upp i ottan för att hinna med ett träningspass innan jobbet.
Häromdagen till exempel, stod uppstigning klockan 05.30 på schemat. Dagen började med tre mil cykling, följt av åtta timmars arbetsdag, och därefter ett par mils löpning som en nätt avslutning.
Den gångna helgen bestod av tio timmars cykling samt ett par timmars löpning.
– De flesta som tränar så mycket som jag arbetar inte heltid, konstaterar hon med ett snett leende.
Anette är dock ett träningsfenomen. Hon har alltid tyckt om utmaningen och längtat till nästa pass. Men den senaste tiden har människor i hennes närhet haft så mycket åsikter om hennes träningsmängd att hon börjat tvivla på sig själv.
– Det började för några veckor sedan, säger hon. Folk hackar på mig och tycker att jag tränar för mycket. Visst förstår jag att det i de flesta fall handlar om avundsjuka för att jag lyckas ta mig tid och för att jag har så bra stöttning från min familj, men det är väldigt jobbigt att höra ändå. Det har fått mig att börja tvivla på min
förmåga.
Hon upplever att det är skillnad på tjejers och killars kommentarer.
– Killarna säger ofta ”oj, vad du ser vältränad ut”, medan tjejerna säger ”oj, vad du ser sliten ut”. Jag begriper inte varför tjejer måste hacka på varandra.
Det gick så långt att Anette bestämde sig för att inte genomföra loppet i Vansbro nästa helg.
– Jag kände mig nervös och tvivlade på att jag kommer att orka. Jag blev stressad av alla kommentarer jag
fick.
Hur gick tankarna?
– Jag blev rädd att jag skulle ligga utslagen efter målgång och aldrig mera vilja träna. Mitt mål är ju att ha en behaglig känsla genom loppet och att vara trött men glad och stolt när jag kommer i mål.
Anettes personliga tränare, Annie Thorén, fick prata med sträng röst till sin adept. Hon förklarade att reaktionen handlar om nervositet som går att övervinna.
– Hon har sagt åt mig att gå in i mina egna tankar och stänga av allt annat. Jag ska bara lyssna på henne och på mig själv. Det har faktiskt hjälpt.
Som en del i terapin och förberedelserna inför loppet har Anette studerat ett 15 sidor tjockt PM med regler i triathlontävlingar.
– Jösses, säger hon roat. Triathlon är verkligen en ensamsport. Man får aldrig be om hjälp. Punktering måste man laga helt själv och under cyklingen får man inte ligga närmare deltagaren framför än tolv meter. Allt för att man ska ha uträttat loppet på egen
hand.
– Jag har frågat vana triathleter om bra tips och alla säger att jag ska ha snabbsnören på springskorna.
Hon skrattar gott.
– Jag har givetvis bytt till snabbsnören men jag tycker samtidigt att det låter så himla dumt. Jag menar – hur lång tid kan det ta att knyta ett par skor för en motionär som jag?
Vi traskar ut till nocken på brandbryggan i Varamon. Det blåser snålt men såväl Anette som fotograf Pia hoppar i utan att klaga. Hittills har det varit för kallt så antalet träningspass i öppet vatten är lätträknade.
– Jag får köra alla mina pass i bassäng med våtdräkt istället. Jag tycker att den sitter åt på ett obehagligt sätt så jag behöver all träning jag kan få, säger Anette.
– Förra gången fick vi dessutom blunda när vi simmade för att likna känslan vid det mörka vattnet i Vansbro. Tre gånger crawlade jag in i en stor leksaksvalross av plast ...
Nio dagar återstår tills Anette ska stå på startlinjen. 1,9 kilometer simning,
9 mil cykling och 2,1 mil löpning.
– Just nu längtar jag bara tills det är över. Jag ska fokusera på mig själv fram till loppet. Jag är vrålstark, det vet jag ju, oavsett vad andra säger. Och faktum är att jag är 48 år, tränar nästan 20 timmar i veckan men inte har en enda skada i kroppen. Det borde vara bevis nog, både för mig själv och för de som hackar på mig om att jag sliter för hårt.