Vi kan kalla det ett hälsosamt beroende. Turfandet.
– Kör man ett spinningpass så trampar man i 45 minuter och sen är det bra, säger Mona. När man är ute och turfar så tar man sig längre och längre hela tiden. Man tänker ”en zon till”, och väl där så kan man lika gärna ta ytterligare en. Till slut har man avverkat flera mil på cykel av bara farten.
Rött till grönt
Zoner är just vad turf handlar om. Deltagarna laddar hem appen och får en karta i mobilen. Sen gäller det att ge sig ut i städer och landsbyggd och plocka fälten som visar sig som röda markeringar i kartan.
Vi träffar Mona ”Snusmumriken”, och Tony Kjellström, alias Rathunter, vid St Larskyrkan i Linköping. Jag får hjälp att ladda hem appen och så ger vi oss iväg. På andra sidan kyrkan finns en zon, enligt kartan. Den heter passande nog ”Larzone”. Min lilla gubbe på skärmen följer varje steg jag tar.
– En annan spelare närmar sig från Stora torget, varnar Tony.
Jag känner mig jagad och ökar på takten. Vilket rimligtvis borde förbränna mer kalorier om man tänker i motionstermer.
Vi kommer först och jag står still i 45 sekunder för att min närvaro ska registreras. Den röda zonen blir grön i telefonen. Det betyder att jag äger den. 65 poäng tickar in. Och därefter nio till för varje timma som zonen är min och ingen annan stjäl den.
– Just därför vill man gärna sova på zonen, säger Tony. En gång tävlade jag med en annan spelare här i Linköping.
Vi höll på till framåt tre på natten. Sen gav jag mig. Den som lyckas ta en zon sist och sedan åker hem och sover inkasserar ju en massa poäng utan att behöva jobba för dem.
I Linköping finns just nu ungefär 200 zoner. Spelet finns över hela världen men är än så länge störst i Sverige. I dagsläget spelar omkring 4 000 personer i olika länder. I december förra året var Snusmumriken bäst av dem alla. Spelet är uppdelat i fyra eller fem veckor långa omgångar och den som samlat flest poäng under en sådan period vinner. Priset är att namnge och välja placering till en zon. Snusmumriken lade sin vinnarzon vid en utkiksplats i Majelden i Linköping. Den har formen av en stjärna och är döpt till MYPointOfView.
– Men jag har slutat tävla mot andra, det är så fruktansvärt jobbigt för jag blir nästan manisk, säger hon. I september tog jag 5 320 zoner. Det blir i snitt 190 stycken om dagen. Det krävde att jag utnyttjade min flextid på jobbet. Jag kom sent, gick tidigt och tog långa luncher. Sen stack jag ut på kvällen igen när yngsta barnet hade somnat.
Numera ägnar sig Snusmumriken i stället åt att samla medaljer och unika zoner.
– Det finns massor olika att välja mellan, säger hon. Vesslan till exempel, det är en medalj som man får när man tagit tio zoner på 15 minuter. Eller El Staminatore som innebär 200 zoner på ett dygn.
Det kräver förstås en del tid. Och nog kan Mona Snusmumriken med rätta kallas för hälsosamt beroende.
Den hälsosamma delen i ”beroendet” är förstås att hon får motion och att hon har förbättrat sin kondition avsevärt. Under de första två månaderna av turfande tappade hon åtta kilo.
– Tidigare fick jag kliva av cykeln och gå uppför minsta kulle, säger hon. Numera märker jag inte ens backarna.
Nya vänner
Tony är van motionär sedan tidigare men utökar sina löprundor för turfandets skull.
– Häromdagen sprang jag tre extra kilometer bara för att få ett par zoner, säger han.
– Dessutom bor jag i Gottfridsberg och jobbar i centrum. Då blir ju den naturliga cykelvägen hem via Tornby och Skäggetorp ...
En annan fördel som kommer med turf är nya vänner. Dels på chatten som följer med appen och där många deltagare skriver till varandra, men framför allt i verkliga livet.
Tony och Mona kände till exempel inte varandra tidigare.
– Jag låg hemma i soffan och följde någon som hette Snusmumriken på skärmen. Han, som jag trodde att det var, for fram och tillbaka och till slut närmade han sig vår gata. Jag och min fru kikade ut genom fönstret och fick se en tjej trampa förbi.
Snusmumriken i sin tur hade koll på Rathunter och en dag gensköt hon honom under en turfrunda i Vidingsjö.
– Jag hann ikapp honom vid en zon och så började vi prata. Det är jättekul, säger hon.
Numera bloggar Snusmumriken om sina turfupplevelser. Bland annat har hon nyligen kommit hem från en tur till Norge.
Som sagt, det är ett hälsosamt beroende.
– Så är det nog, säger hon. Men jag vet inte riktigt vad man ska hitta för avvänjning egentligen. Och inte förstår jag varför jag skulle sluta heller. Det är ju både kul och nyttigt.