Mor lilla mor, vem är väl som du?
Inte jag i alla fall. Jag är far och morfar.
Inte heller är jag van att gå så rasande fort med barnvagn. I all hast fick jag låna en i Linghem, tack Ann- Sofie, och en docka därtill. Bara för att passa in i bilden. Grusplanen vid Himnafjället var samlingsplats inför stundande barnvagnsrace.
För ett sådant blev det.
Swisch, sa det och så la vi iväg. Ledaren Nina Brunngård tog täten och flög fram med lilla Elvira, bara sex veckor gammal.
Anna Wiktander med fem månader gamla Tuva i vagnen, gick näst sist i raden med långa, gungande, raska steg. Sist flängde dockan och jag.
- Höga knän, ropade Nina, och alla de andra mammorna lyfte knän som om de aldrig gjort annat.
- Släpp vagnen, sväng på armarna, crawla.
- Och sväng armarna bakåt, löd nästa uppmaning.
- Rulla axlar.
Nina var i högform. Och det var med skadeglädje hon vände sig lite om och ropade:
- Nu kommer vi till mördarbacken. Knäböj!
Det var inte knäböj som i moskén. Utan knäböj fastän man går. Silly walk. Med barnvagn. Försök det.
Det känns nämligen ganska snart i baken. Och det var då som jag kom ihåg att Ulrika Roos redan vid samlingen hade sagt något om att hon hade sådan träningsvärk i baken redan efter första gången de hade tränat.
Nu förstod jag vad hon menade.
- Kickar, ropade Nina.
Det var inte så lätt som det låter. Tvärtom var det synnerligen svårt. Särskilt för den som gick bakom Anna Wiktander. Det gjorde jag.
- Du måste vara otroligt vältränad, pustade jag. Hur gammal var det du sa att din dotter var?
Anna skrattade.
- Inte vältränad, jag är bara vig.
- 15 knäböj, 15 kickar, skrek Nina och pressade oss upp och ner för Brunörtsvägens mördarbacke ett par, tre rundor.
Jag var stum i benen, och närapå stum av beundran för de här tjejerna, mammorna. De hade alla fött barn för bara några månader sedan och här gick de nu och såg ut som vältränade proffs. I sanning imponerande.
- Fantastisk att du kan vara så vig, Anna.
- Det är inte så konstigt. Jag har hållit på med kampsport tidigare. Men det var innan Tuvas storasyster Josefine föddes.
Efter mördarbacken och 50 meter därtill svänger Brunörtsvägen i Linghem 90 grader och vid hus nummer 6 gjordes stopp.
- Armhävningar.
Sagt och gjort. Sju mammor ställde ifrån sig vagnarna och lutade sig snett framåt mot den låga, vita muren och hävde sig upp och ner ett tiotal gånger. Ingen förhävde sig.
Det gjorde de heller inte när det lite senare åter blev dags att ställa ifrån sig vagnarna och ha ett mindre aerobicpass på en kulle vid Linghemsskolan. Men vilken tur att de den här gången hade barnvakt med sig. Är det något en morfar kan så är det att gunga barnvagn.
- Gummiband! Och nu har vi publik, också.
Häpna skolelever stod innanför skolans fönster och tittade på de gympande mammorna som tänjde på ordentligt i solskenet denna vackra höstdag.
Så gick vi igen. Vid Ärenprisvägen 26 vinkade Jennifer Collins åt någon inne i villan.
- Vem vinkade du åt?
- Åt Åsa Keita. Hon ska snart ha tvillingar. Hoppas hon är med nästa år.
Ja, men tänk så tufft hon får i mördarbacken med den stora vagnen, tänkte jag. Och sa.
Jennifer skrattade och sa sedan att hon tyckte träningen var jättebra.
- Och mycket hårdare än jag trodde den skulle vara. Innan trodde jag bara att det skulle vara att promenera tillsammans med barnvagn.
Tankegången kändes bekant.
Som avslutning blev det filtar fram, mag- och ryggträning och stretchning vid Himnafjällets fot, medan solen sken och postbilen kom med nya räkningar till Linghemsborna. Och medan Corren gungade Elvira till sömn igen stretchade Cecilia Arnell, Anna Wiktander, Jennifer Collins, Ingela Kamijo, Ulrika Roos, Sara Rindegren och Nina Brunngård i godan ro.
Så kan det gå till på mamma boot camp.