Johanna, 27, har bestigit den högsta toppen

Från Lappland i norr till Skåne i syd har toppar som Kebnekaise på 2 097 meter och Höghäll på 55 meter bestigits. Oavsett om det är mygg, kyla, rädsla, nätter i minusgrader eller ensamhet som Johanna Sühl, 27, berättar om så gör hon det med ett leende på läpparna.

– Det spöregnade och man kunde verkligen vrida ur strumporna, men det var så lugnt och stilla. Det var både dimmigt och disigt vilket gjorde att man i princip inte såg något alls, det var jättehäftigt, säger hon om bestigningen i Värmland och Granberget.

– När jag besteg Norrbottens topp, Vitberget, var det asvarmt, 25–26 grader. När jag gick ur bilen var det jättemycket mygg och blinningar så det var bara att ta på långbyxor och långärmat. Svetten rann och så fort du stannade så fylldes benen med kryp. Det var bara att gå vidare, skrattar hon.

Johanna har själv valt platsen för mötet, Oscarshälls utsiktsplats. Med utsikt över Norrköping och Bråviken och ett lugnt sorl från Kolmårdsskogen är det enkelt att förstå varför. Under Peak 25 Sverige, det namn hon givit sitt projekt, har hon spenderat mycket tid utomhus, vilket var den främsta anledningen från början.

– Jag ville vara ute mer och tanken “vad kan jag göra för något?” slog mig. Först tänkte jag att jag skulle bestiga Sveriges tio högsta toppar, men typ alla ligger i Lappland och jag tänkte “gud så tråkigt, vilket dåligt äventyr”. Sedan kom jag att tänka på att det vore roligare att bestiga den högsta toppen i varje landskap.

Johanna har haft vänner med sig, men jobb, familjeliv och annat har gjort att hon ibland fått nöja sig med böcker och natur som sällskap. I samband med toppen i Jämtland, Templet, så gick hon i två dagar utan att träffa någon.

– Det var ganska skönt att vara själv, knappt ha någon mobiltäckning och bara vara. Stundtals fick jag söka inom mig själv för att finna styrka. Egna tankar, naturen, läsa böcker och skriva dagbok var det jag sysselsatte mig med då. Jätteskönt.

Med sig på topparna hade hon en Sverigeflagga som hon behövt tejpa för att hålla ihop.

Foto: Filip Barkman

Samtidigt som hon fann lugnet så upplevde hon andra känslor i Jämtland, en topp som visade sig vara den tuffaste för henne.

– Att jag genomförde den klättringen ensam var mamma inte glad över. Bergskammen var smal och inte särskilt välvandrad. Jag var lite rädd, mest för att jag var ensam. Jag insåg att ett snedtramp och jag riskerade att falla.

I februari förra året övernattade Johanna med en vän i ett vindskydd i ett snöigt Närke. Termometern visade minus tio grader under natten, något hon själv tog med ro tack vare dubbla sovsäckar.

– När vi vaknade såg vi först att vårt dricksvatten hade frusit till is. När vi sedan skulle ut i snön såg vi stora älgkliv precis utanför vindskyddet och tänkte “okej… Det här är läskigt”. Men det gick bra ändå.

Älgkliven utanför vindskyddet i Närke.

Foto: Johanna Sühl

Den andra juli besteg Johanna den sista av 25 toppar och tog projektet i mål.

– Kebnekaise var tuff men känslan att stå där uppe var häftig och då hade jag också gått i mål med Peak 25 Sverige. Så det var dubbel glädje. Jag kunde krama om min kompis som var med mig. Vi firade även tio år som kompisar. Det var fint.

De flesta toppar har vandringsled hela vägen upp till toppen och en del toppar är inte särskilt höga. Hon beskriver hur Höghäll på Öland med sina 55 meter var svår att hitta.

– Var är toppen liksom?

Skulle du tipsa andra att genomföra Peak 25?

– Absolut. Det är ett bra sätt att uppleva Sverige på och genomförbart för ganska många.