Ebba har under hela sin uppväxt varit väldigt glad i att träna och sporta. Redan i tidig ålder stack hon ut ur mängden på fotbollsplanen eftersom hon hade lätt för att lära och var snabb. När hon senare även började utöva en individuell idrott gick utvecklingen snabbt även där.
– Det har gått riktigt bra för henne när det gäller att tävla. Hon gillar att vinna, berättar Ebbas mamma Anna.
Men när Ebba skulle fylla 12 år började hon gå in i ett ätstörningsbeteende. Under hösten reagerade hennes föräldrar på hur hon började fokusera väldigt mycket på sin mat och träning. Hon uteslöt allt som hon ansåg var onyttigt, drog ner på maten och ville gå ut och springa och träna betydligt mer. På två månader tappade hon mycket i vikt och varningsklockorna började ringa.
– Hon gick från att vara ett barn som tjatade om att äta godis, glass, pizza eller McDonalds till att sluta med allt sånt. Det gick väldigt snabbt. Vi tänkte att när julen kommer och det är uppehåll från idrotten med julmat och julgodis och allt vad det innebär så skulle säkert hennes tankar försvinna. Men vi upptäckte snabbt att tankarna om att äta nyttigt och träna mycket inte försvann. Det gjorde att jag mellan jul och nyår ringde till Barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) för att prata med en sjuksköterska om vad Ebba gick igenom, berättar Anna.
Efter helgerna fick familjen prata med en kurator. Det visade sig att läget var mycket värre än vad familjen kunnat ana då Ebba var uttorkad och i ett väldigt dåligt skick.
– Vi hade inte förstått att det var så illa som det var och Ebba blev inlagd på sjukhuset, berättar Anna och tar ett djupt andetag.
– Jag måste säga att det var det bästa som kunde ske. Vi föräldrar hade kämpat så länge med att få henne äta, dricka och minska på träningen då vi sett att hon hade tappat ytterligare i vikt. Men för oss gick det inte att bryta det hela. Det var samtidigt svårt att tvinga henne att minska på sitt sportande då vi visste hur mycket hon älskade det. Men på avdelningen var det extremt strikt.
Under de första veckorna på sjukhuset fick hon endast vara utanför sjukhusets dörrar i korta perioder – men då i rullstol. Under drygt en och en halv månad var hon under bevakning med ett strikt kostschema för att se till att hon fick i sig all mat och näring hon behövde. Detta gjorde att det hela vände för Ebba – även om Anna också ser att det finns en del i behandlingen som går att förbättra.
– Vi är oerhört tacksamma för hjälpen vi fått för att bryta tvångstankarna snabbt. Personalen, både på sjukhuset och ätstörningsenheten, agerade väldigt proffsigt. Det var dock en hel del terapisamtal där det kändes som man utgick från en mall som kanske passar lite äldre ungdomar. Ebba var ju bara 12 år så ibland kände man att frågorna som ställdes inte riktigt var anpassade för hennes ålder. Men det är inte heller helt enkelt för personalen att veta hur man ska agera då den här typen av problem går längre och längre ner i åldrarna, förklarar Anna och fortsätter:
– Sen vill jag poängtera hur viktigt det är att snabbt ta itu med ätstörningstankar och hur viktig omgivningen är. Vi har haft stöd av både skola, släktingar och vänner.
År 2019 publicerades en stor internationell studie gällande genetiken kopplat till anorexia nervosa av forskare vid Karolinska institutet i samarbete med över 100 utländska forskare. Genom studien hittade forskarna åtta genvarianter som var vanligare vid anorexia nervosa. Och att sjukdomen kan vara genetisk intygas även i det här fallet då Ebbas mamma varit drabbad av ätstörningar.
– Jag själv hade ätstörningar i tonåren men var inte alls så illa däran som Ebba. Efter ett läkarbesök lyckades jag med hjälp av min mamma ta mig ur det hela, berättar Anna.
Resultaten från studien visade också att den genetiska risken för anorexi överlappar med genetisk benägenhet till hög fysisk aktivitet. Det skulle kunna förklara att personer med anorexi tenderar att vara mycket fysiskt aktiva trots begränsat näringsintag. Den visade också att man bör uppmärksamma ämnesomsättningen för att förstå varför personer med anorexi även efter näringsbehandling ofta går ned i vikt igen till en farligt låg kroppsvikt.
Det är en aspekt som också kan appliceras på Ebbas situation.
– Vi har en dialog med en barnläkare för att utreda varför hon inte går upp i vikt trots att hon äter mycket och näringsrik mat. Hon utövar fortfarande sina sporter men all extraträning har hon dragit ner på.
Tror du idrotten är en av anledningarna till att hon hamnade i sin ätstörning?
– Har man den personligheten som hon har där man gillar att vinna tror jag det. Om hon inte hade varit lagd åt idrotten utan åt att spela tv-spel eller något annat hade hon säkert velat vinna där istället. Jag tror de bidragande orsakerna både kan vara det genetiska och vinnarinstinkten. Om hon är inställd på att nyttig mat och mer träning kommer ta henne framåt sportsligt så är idrotten en faktor i det hela. Det som är så otäckt är att Ebba orkade med sitt idrottande trots de fysiska problem hon hade. Det var aldrig så att hon höll på att svimma eller var orkeslös på någon träning, säger Anna och fortsätter:
– Jag kan inte säga att hon varit utseendefixerad. Hon har aldrig pratat om att hon vill vara smal. Det har snarare handlat om kraven, idrotten och prestationen. Sen var det även allt det här med sociala medier där det skrivs om vad man ska äta och inte äta som hade en påverkan.
Ebba och Anna heter egentligen något annat.
