Pappa och dotter Bergman från Motala har bestigit både Kebnekaise och Afrikas högsta topp Kilimanjaro. Trots det är de enligt sig själva amatörer.
– Vi är inga vandrare, vi har inte varit i fjällen och vandrat direkt. På den här resan var det vi som var amatörer. Men vi lärde oss av både Kebnekaise och Kilimanjaro hur det är på hög höjd och att vädret kan ändras fort, att man måste ha både vettiga kläder och utrustning. Berg är inte att leka med, säger Mikael Bergman, samtidigt som han slår sig ner på en pall i vardagsrummet i det vita huset i Brinken i Motala.
Att ta sig upp till baslägret är inte enkelt och det är ingenting för den otränade. Både Mikael och Seline har tränat en hel del. Det har varit gym och konditionsträning. Michael berättar att om Motalaborna sett någon gå upp och ner för Lustigkullebacken med en ryggsäck är det honom de sett.
– Jag har gått upp och nedför branten och det var skitbra träning. Man måste ha backträning, att bara gå i Fålehagen räcker inte, det är för flackt. Jag började framförallt gå i backen för knänas skull, säger Mikael.
– Vi började träna för ett år sedan. Jag har gymmat och gått i backen och lite överallt för att vara redo, säger Seline Bergman.
Historien bakom att det ens blev Nepal och bergskedjan Himalaya med några av världens högsta berg för pappa och dotter Bergman började för två år sedan med just Kebnekaise.
– För två år sedan kände vi att vi ville ta Kebnekaise och vi båda två tyckte att det var jätteroligt och det gav mersmak. Sedan tänkte vi att vi skulle hitta på något mer och då blev det Kilimanjaro förra året. Det var en utmaning men också det jättekul. Sedan efter det var det lite lugnt men det grodde vidare och man tänkte vad var nästa steg. Då är Everest kvar, säger Michael.
– Det är ju något man vill göra och jag kände väl att man inte ville slösa någon tid, säger Seline.
Flygturen till ”snöns boning” (Himalaya betyder snöns boning på sanskrit. reds anm) började på Arlanda i Sverige sedan flög de till Doha i Qatar. Där bytte de till ett plan som tog dem till Nepals huvudstad Katmandu. Därifrån var det buss i fyra timmar till en mindre flygplats i bergen, en bussresa som de beskriver som betydligt läskigare än deras vandring upp till baslägret. Från den lilla flygplatsen flög de sedan till Lukla vars flygplats som blivit kallat världens farligaste flygplats av magasinet Forbes.
– Landningsbanan var inte mer än 300 meter, säger Seline.
Från Luka började den tio dagar långa vandringen upp till baslägret. Ruttan upp var inte lätt. Fyra i deras grupp tvingades bryta för de inte mådde bra, sovplatserna bestod av stugor där man kunde höra minsta lilla ljud från personen som låg bredvid. Folk drabbades av höjdsjuka, mådde illa, feber och frossa. De kunde inte ta mer än några steg så dunkade hjärtat för fullt. På dagarna var det varmt och solen brände medan det om nätterna kunde bli ner mot 15 minusgrader.
– Vi bodde som i ett stenhus med bara en tunn vägg emellan och fick sova i våra sovsäckar. Det var mest tak över huvudet och det var ingen värme, säger Seline.
Hur mådde ni ?
– Jag tappade aptiten och fick tvinga i mig mat och åt kanske en tiondel av vad jag brukar göra. Jag blev sjuk och hade det jobbigare än pappa. Att andas luften som är över 4000 meter är som att vara andfådd men inte få luft, man fick flåsa i en evighet ändå fick man ingen luft. Det var helt sjukt, säger hon.
Pappa Mikael fortsätter:
– Jag var faktiskt den enda som hade aptit i gruppen så för mig var det som trerätters varje gång. Men luften är så tunn att man hostar mycket. Jag gick upp och kissade flera gånger varje natt. Det var på med tofflor och pannlampa och så sprang man till ett hål.
Men de tog sig upp till lägret i alla fall och fick se världens högsta berg – Mount Everest.
– Det var häftigt, det går faktiskt inte att beskriva, säger Mikael och får medhåll.
Det är känt att det kostar en hel del att åka till Mount Everest. Exakt hur mycket säger de inte men det är också av mindre vikt. De minnen de fått med sig är värda betydligt mycket mer.
– När man väl gick där tredje och fjärde dagen undrade man vad man höll på med. Men när man väl kom fram på kvällarna så kände jag fan vad gött att man gjort det. Nu när man börjat smälta det känner man att resan bara blir bättre och bättre, säger Mikael och Seline håller med.