Tomten, Vasaloppet, dalahästarna och Anders Zorn har fått konkurrens i Mora.
En feber, som verkar hålla i sig, har nämligen drabbat merparten av ortens cirka 12 000 invånare. Hockeyfeber, som sedan några veckor tillbaka även kan yttra sig i en ny speciell form - Hossafeber.
Den första febern är en envis variant, som dök upp påskafton då Mora gick upp i elitserien för första gången.
Hossafebern är nyare, men slog till lika överraskande. I samma stund som det stod klart att en av världens bästa hockeystjärnor, Marian Hossa, som blev femma i NHL:s skytteliga förra säsongen, skulle spela tillsammans med sin bror Marcel i lilla Mora spred den sig.
- Mora har levt upp av hockeyn, säger Märtha Wagenius, som kommer åkande på sin spark utanför ishallen.
Hon har själv inte varit på någon elitseriematch än. Men det beror inte på att hon inte har velat. När hon försökte var det fullt.
Den utbyggda ishallen rymmer numer 4 500 personer. Det är matchdag när vi är på besök och på Mora IK:s kansli råder full aktivitet.
Telefonen ringer ständigt hos klubbdirektören Jan Simons. Vi tjuvtittar lite under skrivbordet i väntan på att han ska bli klar. Och visst har han vita träskor på fötterna.
Moras klubbdirektör sedan 30 år tillbaka har gått i träskor så länge han kan minnas. Oavsett om han har kostym och slips eller är mer ledigt klädd som nu på kontoret.
- Skälet är bara att de är så jäkla sköna.
Träskorna har blivit hans signum. Frågan är om spelarna blir lika förtjusta i dem som han är.
- Hela laget fick ett par i måndags. De hade bett om att få vars sitt par, så då fick de väl det.
Träskorna har hängt med, men annars är mycket nytt i Mora.
- En nolla bakom allting, beskriver Simons skillnaden.
Hockeyintresset är dock inte nytt.
- Ett latent intresse har funnits hela tiden. Men vi har i många år haft stämpeln att vi är jäkligt duktiga, men att vi inte har räckt till.
Det gjorde laget i våras.
Tidningarna skrev om påsksmäll, sannsaga och den största hockeyknallen på länge. Att Mora gjort det omöjliga.
- Det är det här vi har velat hela tiden. Organisatoriskt var vi ganska bra förberedda. Vi var 8--9 anställda. Men visst är det en milsvidd skillnad, säger Simons.
Han har alltid trott att det var möjligt. Kunde Timrå, så . . .
- Tack och lov är det fortfarande en sport.
Simons får själv ta åt sig mycket av äran till att det blev en sanning. I alla fall tycker de flesta and-ra det. Han själv talar hellre om laget. Om att kärnan av spelarna kommer från Mora eller dess närhet. Om viljan och den speciella andan. Att även NHL-stjärnorna har valts med omsorg - att de var anpassningsbara till lagets grundfilosofi var ett måste.
- De egna killarna i gruppen styr. Alla som kommit till oss har ställt upp på det.
Nästa i raden att framhållas är tränaren Harald Lückner.
- Vi har Sveriges bästa tränare. Det har betytt mycket för att det här har lyckats, säger Simons.
I Dalarna är det av tradition Leksand som är elitlaget. Något som skulle ha kunnat vara ett problem. Så är inte fallet enligt Simons.
- Det finns inte en sponsor- eller publikplats ledig i hallen.
Lagen har bara ett par gemensamma sponsorer.
- Vi valde medvetet att inte diskutera med genuina företag som sponsrar Leksand.
Leksand åkte ur elitserien i våras. Men gör allt för att återvända till hockeyns finrum.
Finns det plats för två elitlag i Dalarna?
- Skulle man resonera så skulle Stockholm ha tio lag eftersom det bor så mycket folk där. Och i så fall: varför är inte Real Madrid bäst i världen?
Med andra ord visst finns det plats för båda. Han har inget emot Leksand och tror dalakonkurrenten kommer tillbaka.
- Det är Sveriges mest populära ishockeylag. Att det blir ups and downs kan alla begripa.
Har du någon gång hållit på Leksand?
- Ja, på påskafton, svarar Simons.
Leksands seger över Skellefteå den aprildagen gav Mora en plats i eliten.
På besök hos Jans Simons är en före detta svensk hockeystjärna - Sigge Bröms. Han spelade i Leksand en herrans massa år och tog VM-guld med Sverige 1957. Han har även varit spelande tränare i Mora och är fortfarande engagerad i klubben.
Han kallas fortfarande leksing, trots att han bott i Mora snart i 40 år.
- Leksand har alltid varit steget före, men nu är Mora i kapp, säger han.
Han njuter av att se NHL-stjärnorna på isen.
- De är inte bara spelare, de är artister.
Vi möter också Frost Mats Matsson, vars farfar startade FM Matsson som är Moras stora sponsor. Han är stolt över att företaget har namngett den nya ishallen och att Mora är i elitserien.
- Toppen. Jag var här på påskaftonen på natten. Det hade man inte trott, säger Mattsson, som numera är pensionerad.
Företaget sponsrar även Vasaloppet, men att sponsra Leksand har aldrig varit aktuellt.
- Nej, Leksand och Mora har varit lite som motvallskärringar ända sedan 1800-talet, säger han.
Vi hälsar även på hos Nille på gågatan. Där stannar många till. Mest för att prata ishockey, ibland för att köpa en bingolotto eller en hockeybiljett. Så fort någon närmar sig sjunger han. Antingen sin bingolottovisa eller ishockeyramsan.
- Vem kunde drömma om att vi skulle ligga fyra i elitserien för ett år sedan. Vi blev jämförda med Väsby som tog tre poäng totalt, säger en nöjd Ingvar "Nille" Nilimaa.
Sedan dess har Mora visserligen åkt ner till sjätte plats i tabellen, men de 37 poängen kan ingen ta ifrån dem.
Nille, som är avlägsen släkting till förre LHC-spelaren Mattias Nilimaa, är en hängiven Morasupporter. Men avslöjar också:
- Jag har ett litet Leksandshjärta. Jag gillar publiklag som har bra supporterklubb och bra supportrar.
Vasaloppsmålet ligger inbäddat i snö, men är blockerat av två blomlådor. Det dröjer innan skidåkarna kommer. Men både Vasaloppet och Tjejvasan är fulltecknade visar barometern utanför Vasaloppsmuseet. Därinne är ingen rädd för konkurrensen från ishockeyn.
- Hockeyn växer nu och det är jätteroligt. Det är bara positivt. Tänk att vi har två så stora grejor på en så liten ort, säger Maria Persson.
På turistbyrån frågar de flesta efter Zornmuseet, dalahästtillverkningen och Vasaloppsmuseet. Men många köper även hockeybiljetter.
- Men vi säljer mycket mindre Leksandsbiljetter nu, säger Monica Larsson.
Vi lämnar Mora med tåg. I Leksand kliver en känd hockeyprofil på - han med den speciella dialekten. Jonas Bergqvist, skåningen som nu är klubbdirektör i Leksand, är på väg till ett möte om hockeyallsvenskan.
Har ni drabbats av att Mora gick upp i elitserien?
- Inte just av att Mora gick upp, men av att vi åkte ur. Det är stor skillnad mellan att vara lag tolv eller lag tretton i Sverige.
Enligt Bergqvist klarar Leksand tre år i allsvenskan. Sedan måste man vara tillbaka. Frågan är om det finns plats för båda Dalalagen.
- Jag ser inga problem på kort sikt. Frågan är om det går att ha två lag så nära varandra. Om båda kan utvecklas i den takt som krävs.
Just nu är det allsvenskan som gäller för Leksand.
- Det ser ut som vi är på dekis, med den arenan vi har och när vi är där nere vi är. Men om ett år kan allt vara annorlunda, säger Bergqvist.
Då ska Leksands nya arena med plats för 7 600 åskådare stå färdig och förhoppningen är att det ska spelas elitseriehockey där.
Leksand kan inte hoppas på mannen med träskorna, men kanske mannen med dialekten kan fixa en julklapp till Leksand i påsk.