Man är i Mora. En man i Mora. I går också en man i Sälen. En man i selen i Sälen. Vi jobbar. Vi ska titta på Vasaloppet. Det börjar i morgon. Första söndagen i mars som vanligt. Här uppe är folk galna i skidor vare sig de går på tvären eller längden. Skidorna alltså, människorna går oftast i höjden för ingenting. Inte var väl det så farligt att jag råkade trampa på ett par skidor?
Sälen är nästan som Norge. Jag känner mig nästan som i Norge. Lite utanför. De andra är så duktiga på sina skidor och jag ser så klumpig och dum ut utan några. Till och med högfjällsmänniskorna som kommer ner till ortens centrum för att bli feta på hamburgare går smidigt om än stelt i sina pjäxor. I Norge har jag blivit avundsjuk på alla som är så sunda och friska. Så sunda och nyttiga. Hurtfriska. Och samma sjuka och vemod kommer över mig i Sälen och Mora. Varför kan jag inte vara som de andra?
Vasaloppsåkare, motionärer alltså, påminner inte så lite om orienterare. Och ibland är det samma människor. Till och med reportrarna är de samma. Jag känner igen åtminstone fyra reportrar från femdagars. Och skidåkarna säger ungefär samma sak som de skogslöpande sommarmotionärerna.
Ska inte du åka, sa Rolf Schütz från Boxholm och log (var det inte lite elakt?). Precis som Ulla Kjell och de andra i Linköpings Ok alltid brukar fråga om på sommarens höjdpunkt femdagars. Ska inte du springa?
Nej, jag ska inte det.
Jag ska inte delta.
Inte i år.
Inte Vasaloppet i alla fall.
Men en annan gång kanske.
I går blev vi trötta av de nio milen mellan Sälen och Mora, Peter Jigerström och jag. Ändå satt vi i bil. Tänk dig att åka skidor, sa jag. Peter himlade med ögonen och tog sig för pannan. Han såg svettig ut. Och vi var bara i Evertsberg. Halvvägs. Vi körde in där. Runt körde vi. Runt i Evertsberg city. Som raggare, ungefär. Bak fladdrande gardiner i fönstren hukade gammelmormödrar och halsflussjuka åttaåringar och såg räddhågsna ut. Vi anade knutna nävar och svordomar. Men ingen kom ut. Vi var de enda levande människorna som var utomhus. I bilen.
De andra väntade på i morgon.
Då lever Evertsberg upp igen. Liksom även Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Oxberg, Hökberg, och Eldris. Vasaloppet är Sveriges mest klassiska idrottstävling och kontrollerna är kända i stora delar av Europa. I alla fall det Europa som åker skidor på längden.
Gustav Vasa står staty i Mora. Tänk om han anat vad han startade den där gången för nästan 500 år sen när han stack iväg från Mora. (Fel håll, Gustav!). Fast han gick på snöskor, förstås. Inte kunde han åka skidor. Han var ju från Uppsala. Där kan man inte åka skidor. Ja, nu ja. Men inte då. Han hade nog inga skidor. Han var ju lite förnäm av sig, den gode Gustav Eriksson och åkte nog helst häst och vagn. Kan man inte starta ett sådant lopp också. Häst och vagn mellan Sälen och Mora. Fast det finns visst redan, läste jag. Travvasan. Men det visade sig vara Vasaloppet för travkuskar.
Dalahästar såg vi några stycken i går.
Det var någonstans vid Gopshus till. Och så mycket kan jag säga att det där med röda hästar stämmer inte. De här var hur bruna som helst. Jag gick till och med ur bilen och klappade en. Den frustade och utandningsluften steg så vackert mot den blå himlen att det i marssolen såg ut som den vackraste av tavlor. Precis som hela Dalarna.
Sport- Cnorren